Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Medeltidens första skede intill konung Albrekts fall - I. Från kristendomens införande till konung Erik III:s död 830-1250 - 4. Olof Skottkonung och hans söner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
74 MEDELTIDENS FÖRSTA SKEDE INTILL KONUNG ALBREKTS FALL.
Sturlesson lämnar af detta slag och dess förberedelser, är något af det
yppersta, som hela Europas litteratur under den förra hälften af
1200-talet kan uppvisa. För oss är det tillräckligt att dröja vid något, som
försiggick, innan slaget började.
Konung Sven hade uppgjort planen för ett anfall mot konung
Olof Tryggvesson. Den svenske konung Olof hade gifvit sitt bifall,
desslikes den norske Erik jarl, son af den Håkan jarl, som härskat
öfver Norge, intill dess Olof Tryggvesson där vann konungadömet.
Alla tre flottorna samlade sig vid ön Svolder och afbidade där den
norske konungen, som skulle vända hem till sitt land. Med Sigvalde
jarl, som den tiden var herre öfver Jomsborg, hade konung Sven träffat
aftal, att han skulle visa sig vänligt sinnad mot den norske konungen
men till sist svika honom. Otåligt väntade de förbundna furstarne, att
den norske konungen skulle komma. Så kom det ena skeppet i sikte efter
det andra, först de små, som seglade raskare för den svaga vinden, sedan
allt större. Man lät dem passera och försvinna: ju färre skepp Olof
Tryggvesson hade, desto lättare borde segern blifva. Konung Sven
uttalade sitt hopp att före aftonen vara herre öfver Örmen långe, det
förnämsta af de norska konungsskeppen, men Erik jarl lät honom förstå, att
det icke föll sig så lätt för danskar att besegra norrmän. När flottorna
ordnade sig till strid, sporde den norske konung Olof, hvilka de voro,
som höllo sina skepp snedt för honom. »Konung Sven med
danahären.» — »För dem rädes jag icke», sade han, »aldrig hafva daner
besegrat norrmän, och ej heller i dag skola de göra det. Men hvilken
tillhöra skeppen där till höger?» — »Konung Olof med sveahären.» —
»Svearne», genmälde konungen, »skulle nog finna det angenämare att sitta
hemma och slicka sina blotbollar [offerskålar] än att möta edra vapen i
dag på Ormen långe. Svårligen tror jag, att vi behöfva rädas dessa
hästätare. Men hvem äger de stora skeppen där borta till vänster? —
»Det är Erik jarl, Håkans son.» — »Där kunna vi vänta en hård strid,
ty Erik jarl kan tyckas hafva skäl att angripa oss; han och hans män
äro norrmän som vi.» Den nationella själföfverskattningen framträder
på bjärtaste sätt, likaså det förhållande, att svenskarne ännu höllo på
sin hedendom.
De norska konungsmännen förlorade slaget, och konung Olof
Tryggvesson försvann i böljorna. Slagets betydelse kändes så djupt, att
man lade på minnet dagen, då det stod, den 9 september 1000. Norge
styckades mellan segrarne. Konung Sven fick det Söndenfjeldske Norge
från Lindesnäs till Svinesund, men Ranrike, d. v. s. det nuvarande
Bohuslän, förenades med Sverige. Erik jarl blef själfständig herre öfver
det Vestenfjeldske Norge från Lindesnäs till Stad och vidare den yttre
delen af Trondhjem, sveakonungen fick utom Ranrike hela kustområdet
utanför Trondelagen samt af denna de fyra norra fylkena, äfvensom det
innanför liggande Jämtland med Härjedalen. Här i norr voro således
fördelningen mellan konungens och jarlens områden rätt egendomlig.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
