Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Medeltidens första skede intill konung Albrekts fall - I. Från kristendomens införande till konung Erik III:s död 830-1250 - 4. Olof Skottkonung och hans söner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OLOF SKOTTKONUNG OCH HANS SÖNER. 75
Konung Olof satte sin svåger Sven, Erik jarls broder, till jarl öfver
de nyvunna svenska områdena i norr, antagligen med undantag af
landet öster om Kölen. Sven jarl var gift med konung Erik Segersälls
dotter Holmfrid och var således Olof Skottkonungs svåger.
Om de närmast följande åren finna vi endast mindre betydande
tilldragelser antecknade, och vi stanna sålunda först vid året 1008, som
blef mycket märkligt i Sveriges historia.
1 följd af läget i närheten af Tyskland och Bremen vann
kristendomen allt fastare insteg inom Danmark. Är 948 tillsattes biskopar i
tre städer inom Jylland, men gränserna mellan stiften blefvo först
senare fastställda. Vid tiden 960—970 var den kristna kyrkan
grundfast i detta land. I Norge blef det svaga försöket, som den i England
fostrade konung Håkan den gode († 961) hade gjort att kristna
norrmännen, utan vidare verkan, men från år 995 arbetade konung Olof
Tryggvesson mera med våld än med öfvertygande för den nya trons
utbredning inom landet.
Till Sverige hade under den senare hälften af 900-talet ärkebiskopen
af Bremen sändt dansken Odinkar som missionsbiskop; denne säges
hafva varit mycket nitisk, men inom vårt land hafva inga spår af
hans verksamhet kunnat upptäckas. Grannskapet till det kristnade
Norge utöfvade däremot en ganska stor inverkan. Ragnvald, jarl öfver
Västergötland och bosatt i Skara, hade knutit förbindelser med Norge
och fick år 1000, något före Svolderslaget, till maka den norske konung
Olofs syster Ingeborg, mot det att han lät sig döpas och lofvade att
verka för kristendomens införande i Västergötland. Den norske konungen
sände för sådant ändamål präster med jarlen; de voro kanske norrmän,
kanske snarare engelsmän. Men några detaljer af den
missionsverksamhet, som jarlen skulle anordna, äro icke kända. På det aflägsna
Island beslöts å alltinget år 1000, att kristendomen skulle vara landets
lagliga religion. Tvenne tyskar verkade där som missionärer,
åtminstone den senare sänd från Norge.
Jag har redan anfört en del af den norska konungasagans
berättelse om slaget vid Svolder, och af denna framgår, att svenskarne
ansågos fortfarande som hedningar.
Ärkebiskop Bruno från Querfurt, en högboren man af svärmiskt
sinnelag, hade år 1004 fått påflig fullmakt att vara ärkebiskop för
östra Europa. Han försökte finna ett verksamhetsfält i Polen och
Ungern, framträngde genom södra Ryssland ända till Don och slutade
sina dagar i Preussen år 1009. Han hade år 1008 sändt en biskop och
en munk till Sverige, och deras mission hade krönts med mycken
framgang. Sveriges konung, hvars gemål redan var kristen, hade mottagit
dopet och med honom en myckenhet människor. Konungen kan icke
hafva varit någon annan än Olof. Den svenska traditionen om denna
viktiga tilldragelse är behäftad med hvarjehanda oriktigheter. Möjligen
är en detalj riktig, jag menar den, att dopet försiggick vid Husaby i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
