Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Medeltidens första skede intill konung Albrekts fall - I. Från kristendomens införande till konung Erik III:s död 830-1250 - 4. Olof Skottkonung och hans söner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
86 MEDELTIDENS FÖRSTA SKEDE INTILL KONUNG ALBREKTS FALL.
hans, bröder färdades ända bort till Grekland, där de antagligen tagit
tjänst bland den bysantinske kejsarens frejdade väringar. Sedan de
två bröderna stupat i det främmande landet, vände Fröger åter till
Norden och härjade å Östersjöns östra sida. En af hans män föll i
Tavastland — alltså hade härtåget gått långt från stranden —, en
annan i Livland. Själf omkom han med sitt följe, antagligen genom
skeppsbrott, vid Ösel. Runstenar å flera ställen i Uppland (däri
inräknadt Gästrikland), ja till och med en dansk runsten (på Låland)
omtala män, som varit i hans följe. Sophus Bugge anser de runstenar,
som nämna honom och hans män, tillhöra vid pass år 1030, d. v. s.
konung Anunds regeringstid.
Ännu mera beryktad var Ingvar, också en upplänning. Runstenar,
resta i Uppland, Södermanland och Östergötland, omtala honom och
män, som varit i hans följe men ingalunda alla å hans eget skepp,
ty somliga hade, enligt inskrifternas vittnesbörd, egna skepp. Så stort
rykte vann denne Ingvar, att hans dödsår — 1041 — finnes antecknadt
i en tidebok, nedskrifven å det fjärran liggande Island.
Ät östern låg den naturliga vägen för svenskarne, men somliga
drogo sig äfven väster ut. Till samma tid hör t. ex. en runsten i
Uppland, som talar om en man, hvilken satt i väster i tinglidet. Detta
namn tillhör en särskild härafdelning i England, som uppsattes af
konung Ethelred II år 1010 och som upphäfdes år 1050. Det är
antagligen en anakronism, att det i isländska sagor omtalas såsom
förekommande ännu år 1066. Många andra runstenar omtala män, som
farit öster ut, som brandskattat Gottland, som farit i västerled, stenar,
som antagligen höra till samma tid, ehuru å dem inga namn
förekomma, hvilka göra tidsbestämningen fullt säker.
Dessa krigiska färder vittna otvetydigt därom, att äfven om Sverige
under konungarne Anunds och Emunds tider icke på nämnvärdt sätt
blandade sig i de norska och danska förhållandena, hvadan vårt land
icke spelar någon roll i grannlandens tideböcker, det icke var dödt
och stilla i Sverige — det saknade blott historieskrifvare. Andra
runstenar, antagligen hörande till samma tid, visa, huru man fortfarande
höll på mod och krigisk duglighet. De vittna därjämte om fredliga
idrotter. En man med det egendomliga namnet Jarlabanke — hvilket
under den karolinska tiden gaf anledning till hvarjehanda funderingar —
var så själfmedveten, att han reste och ristade runstenar åt sig själf,
hvilket han ärligt omtalar. Han uppgifver sig hafva ägt hela Täby,
d. v. s. den by, å hvars mark kyrkan med samma namn ännu står.
Vi finna vidare, att kvinnor reste minnesstenar åt män och söner, att
kvinnor hedrades på samma sätt, ja att tjänare reste sten till minne af
husbonden — idel drag, som äro af stor betydelse.
Redan den omständigheten, att under denna tid så många
runstenar restes, är något, som i hög grad förtjänar uppmärksamhet. Kullen
eller röset, som täckte den dödes graf, talade till dem, som kände den,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
