Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Medeltidens första skede intill konung Albrekts fall - I. Från kristendomens införande till konung Erik III:s död 830-1250 - 4. Olof Skottkonung och hans söner - 5. Den Stenkelska konungaätten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DEN STENKELSKA KONUNGAÄTTEN. 91
sist för hela Sverige blef bestämmande. Mönstren togos från konung
Knut den stores mynt. De mynt, som bära konung Anunds namn,
tillhöra tre typer, här återgifna fig. 45—47.
Efter konung Anunds regering inträdde en lucka i det svenska
myntväsendet. Det dröjde mera än ett århundrade, innan myntningen
åter upptogs i Sverige.
Införseln af österländska mynt var vid denna tid så godt som
afslutad, men västerländska mynt infördes fortfarande till något efter
midten af 1000-talet, således in under de följande konungaätternas tid,
då ändrade förhållanden inom den yttre världen gjorde slut äfven på
denna införsel. Man drefs således småningom tillbaka till de tidigare
förhållandena, under hvilka mynten icke spelade någon roll för
utbytet af varor.
45—47. Konung Anunds mynt.
Att den svenska myntningen nu upphörde för en så lång tid,
vittnar om betydliga rubbningar och en betänklig återgång i
utvecklingen. Det är numera endast kyrkan inom Sverige, som visar
ett jämnt framåtskridande. Vi stå nu inför den egentliga
brytningstiden mellan gammalt och nytt, en brytningstid som var lång och svår.
5.
Den Stenkelska konungaätten.
De gamla uppsalakonungarnes ätt var på manssidan utslocknad,
hvilket måste hafva medfört viktiga nyheter i mera än ett hänseende.
Af gammalt fäste man i Norden stor vikt vid börden, vid att höra
till en ätt, som höjde sig öfver andra, utan att vi nu märka på hvad
ättens företräden grundade sig. Att konungavärdigheten under den
gamla frejdade ättens tid gick i arf, är uppenbart. Det hände, att
makten delades mellan nära fränder, eller åtminstone, att en sådan
delning ifrågasattes. Vi kunna icke utröna, om Erik Segersäll, när han
visade bort Styrbjörn med hans anspråk, gjorde det af egen
maktfullkomlighet eller om allmogen fick säga sitt ord i en så viktig
angelägenhet. De isländska sagorna, mot hvilkas trovärdighet med
afseende på de svenska förhållandena jag inlagt en, såsom mig synes,
fullt berättigad gensaga, låta Olof Skottkonungs son Anund blifva
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
