Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Medeltidens första skede intill konung Albrekts fall - I. Från kristendomens införande till konung Erik III:s död 830-1250 - 5. Den Stenkelska konungaätten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
92 MEDELTIDENS FÖRSTA SKEDE INTILL KONUNG ALBREKTS FALL.
under faderns lifstid vald till konung. Vi få icke fästa mycken vikt
vid detta påstående. Men när konung Olofs båda söner voro aflidna
utan att efterlämna manlig afkomma, då måste man anställa ett
konungaval, måhända det första i Sveriges historia.
Det var under ganska brydsamma förhållanden detta val af en ny
konung skulle företagas. Att svearne hade en gång vunnit herravälde
öfver öfriga delar af Sverige, är tydligt af den skillnad, som i den
isländska litteraturen göres mellan Svitjod (Svealand) och Sveaväldet
(Sverige). Denna svearnes forna maktställning står tydligen i
sammanhang med uppsalatemplets betydelse för hela riket; detta hade gods
t. ex. äfven i Västergötland. Men nu voro förhållandena ändrade genom
införandet af kristendomen. Den kristne konungen kunde icke förestå
offren i Uppsala, och i samband därmed torde själfständighetskänslan
hafva vaknat inom landets olika delar. Efter den gamla uppsalaätten
följde en, som var af västgötskt ursprung, därefter uppträdde en ätt,
som var hemmahörande i Östergötland, kort därefter en uppsvensk ätt.
Ordningen mellan dessa ätter svarar fullkomligt mot kristendomens
utbredning i vårt land, med den utsträckning detta vid ifrågavarande
tid hade. Västergötland var det tidigast kristnade landskapet.
Östgötarne vunnos för kristendomen genom skarabiskoparne. I Svealand
var visserligen kristendomen ganska vidt antagen under uppsalaättens
senaste tid, men när konung Emund dog, ägde ännu det hedna templet
i Uppsala bestånd.
Ur det mörker, som hvilar öfver uppsalaättens sista tid och den
närmast följande tiden, framträder såsom Sveriges konung Stenkel
(namnet är en sammandragning af ett tidigare Stenkettil). Rörande
de omständigheter, som framkallade hans val, veta vi alls intet. Om
hans personlighet finnas flera uppgifter från forna tider, men de äro
mot hvarandra mycket stridande. En isländsk saga skildrar honom
som däst till kroppen, begifven på vällust och dryckenskap, icke
angelägen att utsätta sig för farligheter, hvilka han gärna öfverlät
åt andra. En annan isländsk saga låter honom vara en stor höfding.
Västgötalagens konungalängd, nedskrifven i början af 1200-talet men
icke i allt pålitlig, säger, att han var en god och stark skytt, att
han älskade västgötarne framför alla andra i riket och att västgötarne
alltid gladdes, så länge hans lifsdagar varade. Adam af Bremen gifver
honom vitsordet att hafva varit Herren Jesus Kristus trogen samt att
alla andliga män, som under hans tid besökt Sverige, prisat hans
fromhet. Gregorius VII uttalar sin synnerliga glädje öfver konung
Stenkels prisvärda lefnad. Den till honom sände skarabiskopen hade
tydligen gifvit honom underrättelse därom.
Som Stenkels fader nämnes en Ragnvald. Utan stöd af gamla
källskrifter har man identifierat denne med den Ragnvald jarl, som
under Olof Skottkonungs tid fanns i Västergötland. Hans moder säges
hafva varit en förnämlig norsk kvinna. Han säges hafva varit måg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
