Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Medeltidens första skede intill konung Albrekts fall - I. Från kristendomens införande till konung Erik III:s död 830-1250 - 5. Den Stenkelska konungaätten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DEN STENKELSKA KONUNGAÄTTEN. 93
till konung Emund. Att han stått i skyldskapsförhållande till den
föregående konungaätten uppgifver äfven Adam af Bremen. Detta kan
hafva inverkat på hans val. Att han tillhörde en ansedd ätt,
jämnbördig med de norska och danska konungarnes, framgår af de
förbindelser, som knötos mellan de tre ätterna, hvilket framgår af de
släkttaflor, som i slutet af denna afdelning meddelas.
Om det sätt, på hvilket Stenkel skötte regeringen, sakna vi all
upplysning. Den norske konungen gjorde ett infall i Västergötland,
men konung Stenkel synes icke hafva tagit någon del i striden. Han
vistades måhända då i någon annan del af riket.
Året 1066 var märkligt i norra Europas historia. Den norske
konungen Harald Hårdråde, Olof den heliges halfbroder, ville eröfra
England men stupade där i slaget vid Stanfordbridge i september
månad. En annan furste, hertig Vilhelm i Normandie, ville ock vinna
herraväldet öfver England, och honom lyckades detta genom segern vid
Hastings i oktober månad. Enligt isländsk uppgift afled konung Stenkel
kort efter dessa tilldragelser, alltså 1066 eller 1067.
Mycken oro rådde i Sverige vid denna tid. Adam af Bremen,
hvilken var samtidig med händelserna, omtalar flera konungar, men vi
förnimma rörande dem icke stort mera än namnen, och de säga oss
ingenting.* Med säkerhet veta vi endast, att Stenkels två söner Inge
och Hallsten voro konungar år 1081. Den store påfven Gregorius VII
afsände år 1080 ett bref till svearnes konung — dennes namn
angifves endast med begynnelsebokstafven I — med begäran, att han
skulle sända någon biskop eller annan präst till Rom för att redogöra
för kristendomens ställning i hans land. En biskop sändes ock
antagligen. Efter de underrättelser denne hade lämnat påfven adresserade
denne troligen följande år ett bref till västgötarnes konungar I
och A, tydligen Inge och Hallsten. Den ändrade titeln torde hafva
berott därpå, att, enligt nordiska källor, en hednisk reaktion hade gjort
sig gällande i Svealand, hvarest ännu uppsalatemplet ägde bestånd.
Inge ville fullt införa kristendomen inom detta område, hedningarne
fordrade däremot, att han skulle förestå offren. Då han vägrade, blef
han bortdrifven, och en Sven, som uppgifves hafva varit hans svåger,
åtog sig att blota och valdes till konung. Att uppsvenskarne hade
vägrat Inge och äfven Hallsten lydnad hade tydligen af den från
Sverige afsände biskopen blifvit anmäldt för Gregorius VII och gifvit
honom orsak att i det andra brefvet tala om västgötarnes konungar.
Vi torde dock däraf ingalunda få draga den slutsatsen, att Inge och
* Bland dessa namn må dock ett åtminstone i en not omtalas. En Håkan, omtalad
i flera kallskrifter, sättes ibland före Stenkel, hvilket är oriktigt, ibland efter honom.
Västgötalagens konungalängd låter honom vara född i Västergötland och regera i tretton år.
Sophus Bugge antager hans namn förekomma å en uppsvensk runsten. Jag nämner honom
här, därför att man har tilldelat honom mynt med inskriften aacune ignundei. Men dessa
mynt tillhöra Olof Skottkonungs tid. Ignundei är en förvrängning af orden in nomine
domini, som förekommer å vissa af konung Olofs mynt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
