Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Medeltidens första skede intill konung Albrekts fall - II. Folkungaättens tid 1250-1389 - 8. Konung Birger och hans bröder 1291-1318
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
170 MEDELTIDENS FÖRSTA SKEDE INTILL KONUNG ALBREKTS FALL.
kastade bannlysning — men någon bannlysning hördes ej af, kyrkans
män uppträdde ej mot dem, ehuru äfven en andlig man blifvit fängslad.
Allt vittnar om oordnade förhållanden inom stat och kyrka.
Birger var härigenom skild från utöfvandet af sitt konungadöme,
men ingen af bröderna antog konungatitel. De, som af gammalt hade
rätt att tillsätta konung öfver Sverige, blefvo icke tillfrågade. Det
var inom det öfver allmogen utbildade nya samhället, som revolutionen
försiggick. Hertigarne öfvertogo emellertid regeringen. Den enda synliga
ändring i öfrigt, som företogs, var, att det ej längre talades om Erik,
hertig af Sverige, och Valdemar, hertig af Finland, utan de två kallade
sig nu Sveriges hertigar. De skulle således vara samregenter öfver
det konungslösa landet. Fördelningen af makten och myndigheten var
väl aftalad dem emellan.
Den tillit, som visades konung Erik Menved genom att åt honom
anförtro Sveriges tronarfvinge, svek han icke. Redan vid gränsen
mellan åren 1306 och 1307 inbröt en dansk här i Västergötland och
trängde fram till trakten af det nuvarande Ulricehamn. Utan svärdslag
eller bågskott vände den åter, man skyllde på den stränga kölden, och
ett fördrag mellan den danske konungen och hertigarne afvärjde
krigsfaran för ett helt år; så hette det åtminstone i fördraget. Så gick
det ständigt under dessa år: krigsföretag, som icke ledde till något,
marscher genom landet, hvilka voro för befolkningen ytterst betungande,
men inga egentliga bataljer å öppna fältet, stillestånd för korta tider,
de ränkfulla underhandlingarna betydde mest.
Sedan fördraget med den danske konungen var slutet, vinnlade
hertig Erik sig om att mot denne upphetsa sin blifvande svärfader,
och hertig Valdemar, åtföljd af herr Äbjörn, värfvade i Tyskland en
stark ryttarskara. I Danmark var förhållandet synnerligen spändt
mellan konungen och hans broder, den moraliskt sjunkne Kristofer.
Till honom närmade sig hertigarne och fingo löfte om hans hjälp på
det villkor, att de skulle bistå honom att störta konung Erik. Man
rustade sig å ömse sidor till fejd, ty att denna skulle komma torde
för alla hafva varit klart. Den danske konungen hade upprättat ett
läger vid Ödnaljunga (nu Örkelljunga) i nordvästra Skåne, strax innan för
gränsen mot Smaland, och där samlat stora förråd. Hertig Kristofer
förde befälet öfver denna förtrupp. Innan det aftalade stilleståndet
gatt till ända, gjorde hertigarne ett låtsadt anfall på det danska lägret
och satte sig i besittning af förraden. De härjade i trakten, men när
de tågade genom södra Halland, som var hertig Kristofers län, iakttogs
den strängaste manstukt. l
Trots denna förlust, öppnade den danske konungen fälttaåget i början
af år 1308. Hans styrka måste hafva varit stor, ty utan att hafva
förlorat ett enda slag — de vågade intet — ingingo hertigarne på ett för
dem och deras planer förödmjukande aftal. De skulle icke ensamma vara
herrar öäfver Sverige, utan Birger skulle styra en del af riket: Öster-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
