Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Medeltidens första skede intill konung Albrekts fall - II. Folkungaättens tid 1250-1389 - 9. Konung Magnus II under förmyndare. 1319-1332
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KONUNG MAGNUS II UNDER FÖRMYNDARE. 1319—1332. 183
skulle å utsatt tid hållas å Mora äng. Upplands lagman uttalade först
sin mening å egna vägnar och å de tolfs, sedan de öfriga lagmännen i
förut fastställd ordning. Den, som blifvit vald, helst en konungason,
ifall en sådan fanns, med allas eller med de flestas röster, skulle af
lagmännen dömas till konungadöme och genast aflägga sin trohetsed:
att älska Gud; att älska och stärka den heliga kyrkan, dock utan att
därmed kränka kronans och allmogens rätt; att älska, styrka och
bevara all rättvisa och sanning; att nedtrycka all vrångvisa, osanning
och orätt; att vara all sin allmoge trygg och trogen; att ej fängsla
eller låta fängsla någon, vare sig fattig eller rik, och ej beröfva
någon hans egendom, såvida icke dom fallit efter den lag, som gäller
i vederbörande lagsaga; att styra sitt rike med råd af inländska
och ej af utländska män; att råda för hus och land, Uppsala öd
och allt kronogods, så gammalt, att ingen vidare minnes, huru det
kommit under kronan, med deras årliga afkastning och icke minska
något för en kommande konung; att för sitt uppehälle använda
inkomsterna från Uppsala öd och laga årliga utskylder, ej lägga någon
ålaga på man eller land, likväl med undantag för de fall, då riket
behöfver försvaras; att ej bjuda eller tvinga någon, som ej därtill vore
villig, till härfärd utom riket; att vidmakthålla kyrkas, klerkers, klosters,
riddares och svenners frälse och all Sveriges lag, som allmogen
vidtagit och förutvarande konungar stadfäst; att ej draga öfver landet
någon utländsk lag, icke gifva någon ny lag utan allmogens goda vilja;
att frida och frälsa allmogen; att framför allt tänka på att styrka och
hålla kyrkofrid, tingsfrid, kvinnofrid och hemfrid. När den valde
besvurit allt detta, var han laglig konung öfver Sverige, då fick han
gifva län och styra sitt rike. Häremot skulle lagmännen å egna vägnar
och folkets svärja öfver bok och helgedomar att hålla den valde som
sin rätte konung, lyda och bistå honom, hörsamma hans bud, att i allt
det, som kan försvaras inför Gud och människor, utan all kränkning
af konungens och allmogens rätt, vara honom hulde och trogne
tjänstemän, särskildt med härfärd till riksgränsen, att med god vilja och utan
tredska utgöra alla laga utskylder. När lagmännen lofvade detta,
tillkännagåfvo de öfriga närvarande genom att sträcka upp sina händer,
att de deltogo i löftena.
Antagligen var den späde konungen närvarande å tinget, drotseten
torde i hans ställe hafva svurit eden. När konungen, hunnen till
myndig ålder, red sin eriksgata, hade han tillfälle att i hvart af rikets
länder — utom det i senare tid vunna Finland och i aflägset liggande
landskap, såsom Värmland, Dalarne och Norrland — i egen person
stadfästa eden.
Någon brytning har uppenbarligen inträdt kort efter kungavalet.
Herr Matts Kettilmundsson, som hade varit mannen för dagen, hvilken
de öfriga store hade lofvat hjälp, lämnade snart ifrån sig befattningen
som drotsete. Tidpunkten för denna betydelsefulla omkastning kan nu
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
