Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Medeltidens första skede intill konung Albrekts fall - II. Folkungaättens tid 1250-1389 - 9. Konung Magnus II under förmyndare. 1319-1332
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KONUNG MAGNUS II UNDER FÖRMYNDARE. 1319—1332. 185
men när han skildrar junker Magnus’ död, uttalar han sig sympatiskt
om honom. Junkern fördes från slottsfängelset öfver Norrbro till
Helgeandsholmen, och där lyktades hans unga lif genom bödelns
svärdshugg. Han jordades vid farfaderns sida i gråmunkarnes kyrka på
Riddarholmen.
I Danmark hade konung Erik Menved aflidit år 1319, och efter
honom intogs tronen af den i många afseenden ovärdige Kristofer II.
Han hade år 1318, sedan hertigarne blifvit fängslade, med deras gemåler
ingått förbund, men man synes hafva tviflat på hans goda vilja att
stå fast vid detta. Under år 1320 lofva vid tre olika tillfällen danska
riksråd, att konungen skulle stå fast vid förbundet. Hertiginnan
Ingeborg, om hvars karaktär vi icke hafva några samtida direkta
uttalanden, var mycket ung och helt visst mycket obetänksam. Hos
henne hade herr Knut Porse blifvit en synnerlig, för henne och för de
skandinaviska rikena mycket farlig gunstling. Vare sig konung
Kristofer misstänktes för löftesbrott, hvilket de upprepade försäkringarna
antyda, eller verkligen kunde öfverbevisas om ett tillämnadt sadant,
hertiginnan och Porse hyste krigiska planer. I juli 1321 slöto de ett
mot Danmark riktadt aftal med Henrik af Mecklenburg och andra
nordtyska furstar, och i detta ingick, att Henriks son Albrekt skulle
förmälas med Ingeborgs då fyraåriga dotter Eufemia — ett aftal som
sedermera förverkligades och medförde för Sverige rätt ödesdigra
följder. Belysande för den betänkliga ställningen är ett bref, som utgått från
ett herremöte i Örebro — i brefvet kallas mötet ett parlament — den
14 april 1321: det norska riksrådet hade klagat däröfver, att en
förnämlig norrman blifvit, i strid mot norsk lag, fängslad och att man
försport, att detta skett genom medverkan från svensk sida. Det
svenska riksrådet svarade, att det icke kunde tänka sig, att någon af
»de våra» varit med om en sådan våldshandling, medverkande torde
däremot hafva varit några »unge män af främmande nation» i Varberg
— hvilket innehades af hertiginnan —, från svensk sida skulle man
icke göra sig skyldig till någon sådan förbrytelse, men väl befarade
man, att något dylikt kunde föröfvas mot svenska män, därför anhöll
man på det enträgnaste, att det norska riksrådet ville skrifva till
hertiginnan, att hon måtte förhindra dylika eller andra våldshandlingar,
som kunde lända till ofärd för hennes son, samt omfatta sonens trogna
tjänare, hvilka troget hållit sig till hennes make både före och efter hans
bortgång, med välvilja, alltså bortlägga all mot dem fattad afvoghet,
att hon ville i allt, som gällde rikenas välfärd, öfverlägga med de äldre
och erfarna i hvartdera riket, icke med utländska unga och oerfarna män.
Märkligt är, att det svenska riksradet ville skjuta det norska riksradet
framför sig, det svenska riksrådet kunde ju lika väl hafva å sin sida
gjort framställningar till hertiginnan. Detta förråder en synnerlig
svaghet hos dem, som skulle i Sverige hafva regeringens tömmar i sin hand.
Just vid denna tid anmäler en svensk prästman, Nils Sigvastsson, för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
