Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Medeltidens första skede intill konung Albrekts fall - II. Folkungaättens tid 1250-1389 - 9. Konung Magnus II under förmyndare. 1319-1332
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
186 MEDELTIDENS FÖRSTA SKEDE INTILL KONUNG ALBREKTS FALL.
påfven, att i Sverige hade rasat ett allt förödande krig, och detta vore
ännu icke afslutadt, ty inom landet hade en ännu farligare fejd
uppstått. Konungen var ett barn, de förnäma regerade, hvar och en
uppträdande med alltför mycket folk, i följd hvaraf riksstyrelsen var
mycket vacklande, prelaterna hade ingen domsrätt i världsliga mal,
många ädlingar voro fattiga och därför benägna för försåt och rof.
Det var förenadt med stora svårigheter att från Sverige utföra den för
påfvens räkning gjorda uppbörden. En gång, när peterspenningen skulle
föras från Skara till Uppsala, blef den ett par mil från Skara
bortröfvad, men herr Nils hade genomdrifvit, att samma summa åter
anskaffades, d. v. s. allmänheten fick betala peterspenningen för andra
gången. Ärkebiskopen och biskoparne hade för små inkomster, de måste
söka öka dem genom sina visitationsresor, under hvilka de skulle
underhållas af prästerna, till biskoparne slöto sig många riddare och svenner,
hvilka man icke kunde afvisa. Som biskoparne icke förmådde
underhålla dessa världsliga följeslagare, drabbade kostnaden prästerskapet
på landet — för detta måste ju tyngden hafva blifvit ännu svårare än
för prelaterna. Skildringen af de inre förhållandena i Sverige är
allt annat än lysande.
Till sist blef det nödvändigt att göra en fullständig brytning med
hertiginnan. Detta skedde vid ett talrikt besökt möte i Skara den 20
juli 1322, i hvilket icke mindre än 35 medlemmar af riksraådet deltogo.
Förhandlingarna ledde till följande uttalande. Konung Magnus lofvades
trohet, så som man kunde ansvara inför Gud och konungen, när han vid
hunnen myndig ålder öfvertoge regeringen. De närvarande medlemmarne
af rådet skulle med fullkomlig trohet hålla samman. All ovänskap dem
emellan, som förekommit under striderna mellan konung Birger och
hertigarne eller efteråt under kriget eller ännu senare under freden (!).
skulle vara ur hjärtat uppryckt med roten. Ingen fick ingå i någon
förbindelse med hertiginnan, de som förut haft någon sådan måste
bryta den, hon skulle icke hafva större myndighet, än drottningar och
hertiginnor före henne haft, men konungens moder skulle man visa all
skyldig vördnad, såvida hon icke- företog något, som stridde mot
Sveriges bästa. Inga främlingar skulle få insteg i landet utan samtycke
af hela rådet, sadana, som redan kommit in — detta gäller
naturligtvis i främsta rummet Porse —, skulle njuta något skydd. Därest
någon af de närvarande bröt denna öfverenskommelse, skulle hans gods
hemfalla till kronan och han själf mista all »heder» han hade.
Ärkebiskopen och biskopen i Linköping hade rätt att bannlysa
aftalsbrytaren, och bannlysningen skulle förkunnas öfver hela Sveriges rike. Den
öfver aftalet nedskrifna urkunden skulle förvaras hos Linköpings
domkapitel.
Allt vittnar om att man hade kommit till en mycket kritisk punkt,
man insåg ställningens allvar och bröt på det bestämdaste med det
tidigare omöjliga förhållandet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
