Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Medeltidens första skede intill konung Albrekts fall - II. Folkungaättens tid 1250-1389 - 14. Den heliga Birgitta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DEN HELIGA BIRGITTA. 273
det, det andra djuret försöker att uppstiga öfver alla». Fru Birgitta
håller tydligen med den franske konungen, men äfven hos honom finner
hon fel. Hon hör jungfru Maria säga: »Jag hör tre röster, den första
är konungarnes, som hafva tröttnat vid striden, den andra är allmogens,
som dagligen beder mig om frid, den tredje är de Kristi utkorades,
hvilka ropa sägande: ’Ej gråta vi öfver döda kroppar, öfver skada eller
fattigdom, utan vi gråta däröfver, att de själar, som dagligen äro
stadda i våda, skola falla.’» — »När Frankrikes män,», heter det i en annan
uppenbarelse, »antaga sann ödmjukhet, skall riket komma till laglig
arfvinge och god frid.» Såsom det bästa sättet att vinna denna föreslås
ett gifte, genom hvilket båda parternas anspråk skulle kunna öfvergå
på en person. Biskop Hemming i Åbo fick i uppdrag att besöka de
två konungarne och meddela dem uppenbarelserna, men de mottogos
tämligen onådigt.
Den allvarliga sinnesriktning, som länge hade utmärkt de två
makarne, blef alltmera utpräglad. Herr Ulf drog sig efter
hemkomsten tillbaka till stillheten i Alvastra kloster, hvarest han afled år
1344. Därmed löstes ännu ett af de band, som fäste hans maka vid
det världsliga lifvet. »Ditt hjärta var kallt och hårdt som stål», hette
det sedermera i en uppenbarelse, »det fanns däri blott en liten gnista,
men hon föll på ett svafvelberg, när världen gick dig emot och din
man dog.» Ringen, som herr Ulf på dödsbädden hade satt på hennes
finger, tog hon af några dagar efter hans död, och då hennes vänner
sade, att detta visade likgiltighet för mannens minne, svarade hon:
»När jag jordade min man, jordade jag honom med all köttslig kärlek,
och fastän jag älskade honom som mitt eget hjärta, ville jag ej nu
mot Guds vilja köpa honom tillbaka till lifvet.» Hon hade vid denna
tid till rådgifvare i andliga ting magister Mattias, kanik i Linköping,
en man som hade i trossaker frestats med mångahanda tvifvel men
öfvervunnit dem. Han nedlade frukten af sin eftertanke och sina studier
i en utläggning till bibeln.
Abboten i Alvastra kloster gaf fru Birgitta, hvilken hade många
gårdar till sitt förfogande, en fristad. Detta väckte ett visst
uppseende, alldenstund cistercienserbröderna i allmänhet icke medgåfvo
kvinnor inträde i klostren. En gammal munk, som under fyrtio års
tid aldrig hade satt sin fot utom klostermurarna utan lefde dag och
natt i bön och hade syner, sporde med häpnad: »Hvi sitter denna fru
mot ordensregeln i munkaklostret, där införande nya vanor?» Han fick
i en syn svaret: »Undra icke, hon är Guds vän och är kommen hit att
vid foten af detta berget plocka blommor, af hvilka alla, bortom hafvet
och mot världens gränser, skola få läkedom.» Fru Birgitta fick bo uti
ett hus, tillhörigt Alvastra klosterbyggnader, och mottog här den ena
uppenbarelsen efter den andra, hvilka af andliga, som rådfrågades,
förklarades äga gudomligt ursprung. Hon förde ett försakelsens lif och
hängaf sig at späkningar. Hon sof i vinterkölden på golfvet med en
Sveriges historia. II. 18
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
