Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Medeltidens första skede intill konung Albrekts fall - II. Folkungaättens tid 1250-1389 - 14. Den heliga Birgitta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
274 MEDELTIDENS FÖRSTA SKEDE INTILL KONUNG ALBREKTS FALL.
matta och ett hyende under, en tunn mantel öfver sig. Närmast kroppen
bar hon en tagelklädnad och om lifvet ett rep med knutar; hon bad
så träget knäböjande, att hennes knän svullnade. Hvar fredag dröp
hon hett vax på armen och höll såren öppna under veckans lopp.
Fredagar och så ofta ett förhastadt ord undföll henne, tuggade hon på
den bittra gentianaörten. Hon öfvade därjämte barmhärtighet i stor
skala, men under allt detta kände hon faran att lägga all vikt vid de
yttre gärningarna, ingen vid det fromma sinnelaget. Under denna tid
uppstod hos henne tanken att anlägga ett kloster, i hvilket både män
och kvinnor skulle tjäna Gud, och hon visste att för denna sin
älsklingstanke vinna deltagande hos landets store. Konung Magnus och hans
gemål bestämde åren 1346 och 1347 i sina testamenten stora gafvor till
det nya klostret, som skulle anläggas å Vadstena kungsgärd, belägen i
en ort, där ett öfverfartsställe fanns för dem, som under resan mellan
Öster- och Västergötland skulle färdas öfver Vättern. Hon umgicks
med lärda och fromma män, lyssnande till deras undervisning, men pa
samma gång sökte hon efter tillfälle att själf göra sig förtrogen med
den lärda litteraturen: hon började jämte dottern Katarina lära sig latin.
Om hon än till en tid hade dragit sig undan världen, kunde hon
icke länge lefva obemärkt. Hennes välgörenhet och fromhetsöfningar
väckte uppseende, ännu mera hennes uppenbarelser, hvilka å ena sidan
väckte vördnad, å den andra — i synnerhet hos dem, hvilka hon nådde
med ett bestraffningens ord — förargelse. Under det hennes vänner för
henne hyste odelad beundran, uppträdde andra, äfven andlige, för att
göra det sannolikt, att hennes uppenbarelser icke voro annat än djäfvulens
foster. När hon en gång gick på en gata i Stockholm, kastade en
hennes ovän ut vatten öfver hennes hufvud. Icke ens vid sin frändes
hof var hon skyddad; en af Sveriges stormän fann för godt att visa
henne sin ovilja genom att i konung Magnus’ och hennes söners närvaro
stöta till henne, så att hon var nära att mista sansen. Ja, en af de
ännu icke vuxna konungasönerna hälsade henne en dag med orden:
»Fränka, spå mig, få vi vackert väder i morgon eller regn? Skola dina
söner varda konungar och vi jagas bort?» Det tyckes, som om hos
konungen farhågorna för stormännens sträfvanden redan då voro fullt
utbildade, så att de icke ens för hans barn voro främmande. Men vida
plågsammare än allt annat var den inre striden: ena ögonblicket
jublande lust öfver det nära umgänget med Gud, det andra fasa öfver
frestelser, svaghet och orenhet; ena stunden de mest öfverdrifna
försakelser, den andra tankar såsom dessa: Gärningarna vinna icke
himmelriket, det är allenast ett, som täckes Gud öfver allting: tro, ödmjukhet,
kärlek. Tröttas du af bön och betraktelse, arbeta; varder du af
fastandet matt, ät; gå ut i världen och gör dig glad genom höfvisk
lek med dina vänner.
Till sist blef det henne omöjligt att stanna i Sverige, hvarest
förhållandena voro små och jämförelsevis stilla. Hon drefs ut i den vida
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
