Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Medeltidens första skede intill konung Albrekts fall - II. Folkungaättens tid 1250-1389 - 16. Konung Albrekts sista tid. 1371-1389
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KONUNG ALBREKTS SISTA TID. 1371—1389. 295
som visste både hål och graf: att svenske riddare skulle honom tjäna
däri var aldrig så ärlig kvist, och skulle intet fånga till löna,
han har honom fördärfvat med sin list, fastän de miste båda sadlar och hästar,
däri var aldrig så djup en rot, fastän de förtärde både hus och jord.
han hafver henne upprifvit med sin fot. Annorledes omhuldades tysken i
Den ädla lunden är Sverige, Sverige:
som nu hafver varit i svåra band, Han kom aldrig så arm af Tyskland,
de svenske herrar och välborne män, hade han ett svärd uti sin hand,
de komma sina ord nu ingenstäds fram kunde han dansa, springa och hoppa,
för den starka tyska tunga, han skulle hafva skälla och gyllne klocka *
de vilja förtrycka både gamla och unga. och därtill hundrade lödig mark;
Höfdingen är konung Albrekt, den släkt var vorden omsider så stark,
honom tycktes detta allt vara väl, den fyllde i Sverige både skog och mark.
Med pantrar och lejon menades konungens rådgifvare och andra,
som hade förrådt sin rätte herre, med ulfvar och björnar menades
hertigar och grefvar, som ville i Sverige samla rikedomar.
Hvar de kommo i bondens hus,
de lämnade hvarken mat eller ljus,
de fördärfvade både hö och korn,
röfvade bort sölf, kläder och djurshorn, **»
de läto till Stockholm med slädar köra,
sedan till Tyskland med skeppen föra.
Gud och sankte Erik dem sände en näpst,
att de tarfva icke läkare, utan präst!
Mer än öfver alla andra harmas dock författaren öfver räfven, med
hvilken i detta fall menas »legodrängen»:
Han hafver fördärfvat både åker och äng. ligger hon sig i bänk eller pall,
De vilja alla till hofvet rida bär henne fram och äggen all,
mot bondens kornlada att strida. hon sitter ej så högt å rång,
Fick han en kogerbössa och pilar uti, jag slår henne neder med min spjutstång.
då skulle ju bonden till skogen fly, Hafver du ej mer än ena gås,
spångadt (beslaget) bälte och krusadt hår, den skola vi i afton hafva till krås.
rostadt svärd och stålhandske vid hans lår Han beder upptända femton ljus,
rider i gård och går i stuga, han dricker och skriker i fullan dus.
sedan vill han fattiga bonden truga. Det månde de ädla bönder sörja,
»Hustru, hvar är den unga höna? att legodrängar skola slik lek uppbörja.
Den skall du ej längre för mig löna,
Skildringen förefaller fullt trogen och gifver, om sådant är
förhållandet, vittnesbörd om en fullständig anarki, hvilken sträckt sig
ned äfven till samhällets djupaste lager. Då här tyskarnes uppträdande
gisslas, torde dikten väl få anses i främsta rummet afse förhållandena
före aftalet af år 1371. Dock veta vi icke, huruvida detta rådde bot
för de tidigare svåra missförhallandena.
* Man bar vid denna tid ofta bjällror fästa vid kläderna.
** I välmående hus funnos vanligen många dryckeshorn. större och smärre.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
