Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Medeltidens första skede intill konung Albrekts fall - II. Folkungaättens tid 1250-1389 - 16. Konung Albrekts sista tid. 1371-1389
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KONUNG ALBREKTS SISTA TID. 1371—1389. 305
skulle äga bestånd, att han utsåg vikarier att inträda, i händelse någon
af de tio ursprungliga »testamentarierna» aflede. Kriget var utan någon
egentlig betydelse.
När konung Albrekt efter någon
tids vistelse i Mecklenburg återkom
till Sverige, kände han sig kunna
andas lättare. Bo Jonsson hade efter
några dagars sjukdom aflidit. Han
jordades i midten af Vadstena
klosterkyrka med stor högtidlighet den 25
augusti 1386.* De tio, åt hvilka han
hade lämnat sina län till förvaltning,
voro biskoparne i Linköping och
Strängnäs Nils Hermansson och Tord,
riddarne Karl af Tofta (sparre),
Birger Ulfsson (lejon), Erik Kettilsson
(puke) — ett märkligt val, då denne
varit konungarne Magnus’ och
Håkans marsk inom deras svenska
område och synes aldrig hafva erkänt
Albrekt som sin konung —, Sten l 1dq
Bengtsson (bjälke) och Erengisle llf) l[
Nilsson (natt och dag på längden) hitf
5
——
———————————————————————————
samt väpnarne Ulf Jonsson (lejon- MgullBU)AŐQA III 1eg
örn), Sten Bosson (natt och dag) och MNANda HHUD.
Karl Magnusson (örnfot).
Suppleanter voro g.eg; .7 Gon 290. Bo Jonssons, hans sons och
sonhustrus grafsten.
af herr Karl af Tofta) och Ture
Bengtsson (bjälke), Kettil Jonsson (läma), Knut Bosson (natt och dag)
samt väpnarne Algot Magnusson (tre sjöblad), Tord Bonde (båt),
Magnus Porse och Arvid Bengtsson (oxenstierna).
Konungen ville icke släppa ur händerna det tillfälle, som nu erbjöd
sig att erhålla makten i sitt rike. I september 1386 kallade han till sig
* Genom århundraden har minnet af de dåliga handlingar, till hvilka Bo Jonsson
gjort sig skyldig, blifvit bevaradt. Mycket rörande honom är insvept i ett dunkel, som
antagligen aldrig kan upplösas. En märklig omständighet är redan omtalad, den att han
aldrig erhöll riddarvärdighet. I Vadstena klosterkyrka, hvilken mot all sed i Sverige
hade högkoret åt väster och allmänhetens två dörrar i öster, ligger Bo Jonssons grafsten
för närvarande helt nära den södra af dessa dörrar. I ena hörnet af stenen ses fjorton
små ringar. Sägnen vet berätta, att Bo Jonsson var så illa känd, att man måste gifva
fjorton gårdar till klostret, för att hans lik skulle få jordas fjorton fot innanför kyrkans
dörr — längre in i helgedomen fick det icke komma. Af de för vår historia mycket
viktiga anteckningar, som nedskrefvos i klostret, framgår med full visshet, att Bo Jonssons
graf reddes »i kyrkans midt». Det kan framhållas som en annan märklig omständighet,
att den öfver hans graf lagda stenhällen, hvars utstyrsel är icke blott enkel utan kan
kallas rentaf tarflig (fig. 290), omtalar icke blott honom utan äfven sonen herr Knut Bosson
ech dennes maka fru Ermegard von Bülow. Det är det bülowska vapnets fjorton »besanter»
(bysantinska guldmynt), som gifvit upphof till sägnen om de fjorton gårdarna, som måste
skänkas, för att den tidens mäktigaste man i Sverige erhölle en grafplats i heligt rum.
Sveriges historia. II. 20
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
