Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Medeltidens senare skede. Unionstidehvarfvet - II. Unionsstriderna 1435-1470 - 3. Karl II:s första regeringstid. 1448-1457
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KARL II:S FÖRSTA REGERINGSTID. 471
het lagt sig in i politiken, hvilket kunde vara betänkligt på grund af
den stora betydelse, Vadstena kloster hade fått. Klosterfolket var
visserligen bundet inom klostermurarna, men för abbedissan var det
naturligtvis möjligt att träda i förbindelse med utanför stående och gå
deras ärenden. Herr Gustaf Olofsson fick, såsom nyss sades, behålla
sin förläning, ehuru hans ställning ingalunda var klar. Axevalls slott
anförtroddes åt den manlige herr Tord Bonde, som därjämte nämndes
till höfvitsman öfver hela Västergötland, hvarest en pålitlig man kunde
behöfvas. Till lagman utsågs herr Ture Jönsson (Svarte Skåning), och
konungen fordrade äfven, att en ny biskop skulle väljas; kapitlet
hörsammade, men den valde vågade icke mottaga den värdighet, som
erbjöds honom. Konungen gjorde ett besök på Örebro hus hos herr
Erengisle Nilsson till Hammersta och fru Birgitta, vid hvilket
tillfälle hennes förrädiska bref, som hade fallit i konungen händer,
upplästes. Hon bekände sitt brott och dömdes af en för tillfället bildad
domstol till döden på bålet; budbäraren, som hade gått hennes
ärenden, hängdes. Fru Birgitta fick emellertid nåd men måste till en
tid draga sig tillbaka inom Kalmar nunnekloster.
Rättegången mot förrädarne fortsattes år 1453.
De uppmanades två gånger att under lejd infinna
sig i Stockholm. De inställde sig icke, men
domstolen trädde ändock i verksamhet. Till domare
utsågos herrar Gustaf Karlsson, som nu var
lagman i Uppland, Erik Axelsson, Tord Bonde, Erik
Nipertz och Erengisle Nilsson samt konungens
kansler doktor Nikolaus Ryting (sigill, fig. 365),
konungen framställde själf anklagelsepunkterna, 365. Nils Rytings sigill.
ingen af de anklagades vänner och fränder hade
något att säga till deras försvar, och domen, som fälldes den 15
september, dömde dem, d. v. s. biskop Bengt i Skara, lagmannen i
Västergötland Bengt Gylta, lagmannen i Småland Arvid Svan, herrar
Magnus Gren, Ture Turesson och Eggert Krummedike m. fl., från lif
och gods. Som de alla hade dragit sig undan till Danmark, kunde
dödsdomen icke verkställas. Dödsdomen öfver biskopen var naturligtvis
ett förhastadt verk. Han stod inför en högre, kyrklig rätt.
Partistriderna inom landet fingo visserligen därigenom, att det ena
partiet ville återställa unionen, en politisk prägel, men det tyckes, som
om partiet ifrade för unionen förnämligast för att kunna bekämpa
konung Karl. Främst af alla hans motståndare stå ärkebiskop Jöns
Bengtsson och herr Magnus Gren. Den förre kan icke hafva låtit
sitt handlingssätt bestämmas af konungens regeringsåtgärder, ty han
gjorde motstånd redan vid konungavalet, och hans uppträdande får helt
visst sin förklaring däruti, att han var en orolig man, som ej gärna
ville rätta sig efter andra men däremot ville själf styra, och som
därjämte med grämelse såg, att hans egen ätt, representerad af fadern
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
