Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Medeltidens senare skede. Unionstidehvarfvet - III. Unionsstriderna 1470-1520 - 4. Svante Nilsson riksföreståndare. 1504-1512
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
580 MEDELTIDENS SENARE SKEDE. UNIONSTIDEHVARFVET.
Tidens handlingar äro fattiga på underrättelser om åtgärder, som
vidtagits till landets sannskyldiga förkofran — all omtanke, alla åtgärder
gällde kriget och hvad därmed stod i sammanhang: Sverige befann sig
åtta år på fullständig krigsfot. Det var därför icke herr Svantes fel,
att han hann göra så litet för att främja de inre förhållandena, men
var det kanske hans fel, att kriget var så långvarigt? Hans fiender
gjorde honom denna beskyllning.
Son af en fader, som i Sverige utöfvat ett ganska stort inflytande,
tidigt öfvad i ridderlig idrott, tidigt intagande en plats bland landets
store och framför allt begåfvad med en kraftig ande, måste herr Svante
redan vid unga år drömma om en stor framtid. Han stod i herr Stens
tjänst men synes icke odeladt hafva åtnjutit dennes förtroende; om
hans duglighet hade herr Sten inga tvifvel, men han tyckes icke hafva
varit lika säker om hans frihet från egennyttiga planer. Därför gaf
herr Sten honom visserligen det mycket maktpåliggande uppdraget att
vara en af krigshöfdingarne i Finland, när detta land allvarligt hotades
af ryssarne, men litet dessförinnan, när herr Nils Sture hade dött (1494)
och Svante gärna ville öfvertaga faderns län Stegeborg, villfor icke
herr Sten denna hans begäran, ehuru många voro de, som bado för Svante.
Förmodligen bidrog detta till att göra den senare afvog mot
riksföreståndaren; afvogheten öfvergick, som vi hafva sett, till öppen
fientlighet.
Men denna fiendskap blef icke beståndande. I förening upprättade
de två än en gång riksföreståndarskapet, som visserligen äfven då föll
på gamle herr Stens lott, men af det fosterländska partiet ansågs herr
Svante vara själfskrifven efterträdare. Att denne i Finland gjort stora
förluster är onekligt, men han hade dock fått försäkringar om
ersättning. Hans vägran att längre deltaga i Finlands försvar och hans
bråda återfärd till Sverige torde väl i betydlig mån hafva berott på
en viss ganska betydlig häftighet i lynnet. Att han sedermera, äfven
efter det han själf blifvit rikets föreståndare, gång efter annan
påminde om den honom utlofvade ersättningen, kan man icke förtänka
honom; särskildt som regent behöfde han penningar. För snikenhet kan
man icke beskylla honom.
Liksom företrädaren hade herr Svante en mycket vansklig
uppgift, framför allt i förhållandet till rikets store. Det är väl sant, att
bådas uppträda nde för att häfda Sveriges själfständighet mycket väl
kunde bero uteslutande på omtanke för Sveriges sannskyldiga bästa,
men hvilken kan, då de icke voro mer än människor, afgöra, om det
icke låg någon sanning i de stores beskyllning, att de därvid fikade
efter egen makt och vinst2 Vi äga icke för närvarande nödiga
hjälpmedel för att kunna afgöra, i hvilken mån de tvenne
bevekelsegrunderna, den fosterländska och den själfviska, voro blandade. Men så
mycket är fullkomligt visst, att om vi sammanställa riksföreståndarens
sträfvanden med de danska konungarnes med afseende på Sverige, så
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
