Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Medeltidens senare skede. Unionstidehvarfvet - III. Unionsstriderna 1470-1520 - 4. Svante Nilsson riksföreståndare. 1504-1512
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVANTE NILSSON RIKSFÖRESTÅNDARE. 581
måste vi åt de förra gifva vårt obetingade erkännande, ty hvarken
konung Kristiern I eller konung Hans var sådan, att man af dem kunde
påräkna en landsfaderlig omsorg för det land, hvars besittning de så
ifrigt eftersträfvade — deras förhållande i Norge är i detta afseende
mycket lärorikt —, ännu mindre kan man antaga, att de i denna sak
voro så ifriga af varmt intresse för Sveriges bästa. Blott för så vidt
man kan tilltro de danska konungarne en moget genomtänkt plan att
genom rikenas förening bilda en stark nordisk makt, hvilken i
förhållande till sina grannar skulle intaga en förhärskande ställning, ägde
deras bemödanden berättigande, men deras handlingar gifva oss icke
rätt att tilltro dem en sådan statsmannaklokhet och en ärlig vilja att
följa den.
Ett motstånd mot unionen var i Sverige under dessa förhållanden
fullt berättigadt, men olyckan var, att det icke alltid var enhälligt.
Det blef därför riksföreståndarnes uppgift att bekämpa icke blott de
danska konungarne utan äfven de stridiga medbröderna bland landets
store. I följd däraf blef det en nödvändighet att
upprätthålla krigstillståndet, i förhoppning att
ur dess blodiga lek skulle småningen uppspira
utsikterna till en full och väl grundad
själfständighet. Så mycket svårare voro förhållandena,
som det icke allenast var afundsjukan mot den
öfvermäktige medbrodern, som eggade en del af
stormännen till motstånd, utan däri blandade sig
äfven, i dessa katolicismens sista tider, en starkt
utpräglad sträfvan hos kyrkans prelater att icke
lämna den högsta makten i händerna på de
världsliga store. Hufvudmannen för dessa kyrkofurstarnes bemödanden var
ärkebiskop Jakob Ulfsson, hvilken hade stått i spetsen för motståndet
mot herr Sten och nu väckte ett sådant mot herr Svante. Helt visst
hade biskoparnes förbittring mot doktor Hemming Gad icke varit så
stor, såvida de icke i honom sett en affälling från denna deras politik,
och därtill en affälling af den farligaste beskaffenhet.
Händelserna från år 1496 förnyades år 1510. I december detta år
erhöll herr Svante ett bref från sin fogde på Stockholms slott, i hvilket
denne beder riksföreståndaren under det tillämnade tåget nedåt
Västergötland taga sig väl till vara för förräderi samt hafva kring sig goda,
trogna karlar, som väl vårdade sig om honom och väl sågo på hans
ärenden. Först under år 1511 kom dock splitet till fullt utbrott.
Danskarnes härjningar fortforo. Genom herr Erik Turessons död i maj
detta år hade herr Svante förlorat en trofast vän af den fosterländska
saken, och kort efter hans död kommo från hans änka, fru Gunilla,
som fortfarande innehade Viborg, bref på bref med underrättelser att
ryssarne nu påtänkte ett nytt infall i Finland, i hopp att konung
Hans skulle samtidigt göra ett allvarligt anfall. Varornas pris stego
420. Herr Svante
Nilssons sigill.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
