Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Medeltidens senare skede. Unionstidehvarfvet - III. Unionsstriderna 1470-1520 - 5. Sten Sture II riksföreståndare. 1512-1520
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
588 MEDELTIDENS SENARE SKEDE. UNIONSTIDEHVARFVET.
dat, begaf han sig (februari 1516) till Uppsala för att i domkyrkans
sakristia muntligen afgöra allt, som var obestämdt mellan honom och
den genstridige ärkebiskopen. Den hand, som i försonlighet bjöds
honom, ville ärkebiskopen icke fatta, och på den vänliga hälsningen
svarade han med hot, hån och förebråelser. Mötet ledde till ingenting;
det var tydligt, att ur detta spända förhållande måste förr eller senare
upplåga en öppen och bitter strid.
* ”*
Konung Hans’ son Kristiern var född år 1481. Han tillbragte
några af sina barndomsår under vård af en rik köpman i Köpenhamn
vid namn Hans Meisenheim Bogbinder; det är möjligt, att detta hans
lif i ett borgerligt hus och under umgänge med medelklassen bidrog
att framkalla hans mannaålders sträfvan att höja handeln och
handtverket i hans riken, under det han sökte nedsätta adelns makt och
inflytande. Konung Hans, som tidigt lagade att sonen skulle försäkras
om tronföljden i de nordiska länderna, lät gifva honom en omsorgsfull
uppfostran såväl i bokliga konster som i ridderliga idrotter och fann
tidigt en hjälp i den skarpsynte och kraftfulle ynglingen. Då ställningen
i Norge började blifva oroande, icke minst därför att man från svensk
sida, förnämligast genom herr Ture Jönsson i Västergötland och
kyrkoherden Arvid Siggesson i Mora, sökte öka det i detta land utbredda
missnöjet, sändes prins Kristiern dit, hösten 1506, för att i faderns ställe
sköta regeringen. Han kufvade missnöjet, sörjde för landets inre
angelägenheter och sökte betrygga dess trohet mot Danmark genom att
öfverlämna den ena maktpåliggande beställningen efter den andra åt
danskar. Så t. ex., när den svenskvänlige ärkebiskopen i Trondhjem
Gaute Ivarsson hade aflidit år 1510, fick han till efterträdare en dansk,
herr Erik Valkendorf, prinsens kansler och vid denna tid mycket
betrodde man. Att det icke var en tillfällighet, att danskar befordrades,
ses bäst därutaf, att något år senare konung Kristiern uttryckligen
förbehöll sig, att i Norge skulle platser stå öppna för danskar, saväl
för länsherrar som prelater, ja, till och med för riksråd. Den
motspänstighet, som i Norge visades den danska regeringen, måste
naturligtvis bestraffas, men utan all fråga gick därvid prins Kristiern för
långt i hänsynslöshet. Biskop Karl i Hamar fängslades af honom
sasom misstänkt för stämplingar med svenskarne, och ehuru den
myndige ärkebiskop Birger Gunnarsson i Lund häröfver besvärade sig hos
konung Hans och denne lofvade, att den fängslade biskopen skulle ta
intinna sig vid nästa herredag och där få sin sak undersökt, underlät
prinsen att rätta sig efter detta. En olycklig förbindelse hade han
knutit under detta sitt besök i Norge. Han hade nämligen i Bergen
lärt känna en ung och fager holländska, Dyveke, hvilken blef hans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
