Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Medeltidens senare skede. Unionstidehvarfvet - III. Unionsstriderna 1470-1520 - 5. Sten Sture II riksföreståndare. 1512-1520
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
STEN STURE II RIKSFÖRESTÅNDARE. 591
Att herr Hemming hade fel är obestridligt, men han var en
personlighet, för hvilken man måste hysa ett varmt deltagande. Det finnes
ingen likhet mellan honom och ärkebiskop Gustaf, som i allt sitt
uppträdande visar sig drifven af en enda lidelse, hämndgirighet utan mått,
som icke skyr något, blott den blir mättad. »Han var», säger Olaus
Petri, »en styf och ensinnad man, och han ville ingens råd lyda, utan
ville allt göra efter sitt eget sinne, och det var både hans och meniga
rikets fördärf.»
En motsats till doktor Hemming var hans efterträdare på
Linköpings biskopsstol, doktor Hans Brask. Rikt begåfvade voro de båda,
lika kraftiga, men biskop Hans var mindre het, mindre hänsynslös, och
därför, under det doktor Hemming förtär sig själf och till sist förlorar
sitt gamla fotfäste, så att han slutar med att öfvergå till danskarne,
står biskop Brask tämligen orubbad kvar på den ståndpunkt han
intagit. Han upptager ärkebiskop Jakob
Ulfssons roll, dock med en mera utpräglad kärlek
för de fosterländska sträfvandena. Han är den
svenska medeltidens siste verklige kyrkofurste,
som icke lät sig öfvertygas om den nya
tidsriktningens företräden utan till sist, hellre än
att gifva efter, öfvergaf stift och fädernesland.
Sedan ärkebiskop Gustaf Trolle i februari
1516 hade tillbakavisat riksföreståndarens
försoningsförsök, begynte han öppet stämpla mot
honom under utspridande af hvarjehanda
förklenliga rykten. Herr Sten sammankallade då
en herredag i Tälje, i juli 1516, hvarest han
med största lugn redogjorde för sitt förhållande till ärkebiskopen. Här
skulle ock dömas om kronans eller kyrkans rätt till Stäkets län, men
detta kunde icke ske, ty ärkebiskopen höll sig undan och jämte honom
herr Erik Trolle, herr Sten Kristersson och herr Nils Bosson. Sedan
herredagen blifvit upplöst, begaf sig riksföreståndaren till Nyköping,
hvars slott innehades af herr Sten Kristersson. Slottet stormades,
hvarefter denne gaf sig och fördes sedermera till Stockholms slott, där
han mot slutet af året afled. Dessförinnan hade han för
riksföreståndaren yppat den sammansvärjning, han hade ingått med de tre
nyssnämnda herrarne i akt och mening att inkalla konung Kristiern. I
kraft af de upplysningar, som på detta sätt vunnits, lät riksföreståndaren
fängsla herr Erik Trolle, som fördes in på Stockholms slott. Herr Xils
Bosson bedyrade sin oskuld och bad, att riksföreståndaren, som hade
kallat honom en förrädare, åter ville skänka honom sin välvilja. Sedan
herr Sten Sture sålunda hade visat sig kunna uppträda med en
vördnadsbjudande kraft och sedan dalkarlarne förklarat sig villiga att bistå
honom, kunde han nu ägna all sin uppmärksamhet åt ärkebiskopen,
som vistades på Stäkets slott, beredd att försvara detta till det ytter-
424. Biskop Hemming Gads
sigill.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
