Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Medeltidens senare skede. Unionstidehvarfvet - III. Unionsstriderna 1470-1520 - 5. Sten Sture II riksföreståndare. 1512-1520
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
592 MEDELTIDENS SENARE SKEDE. UNIONSTIDEIIVARFVET.
sta. I oktober 1516 började herr Sten Sture att belägra det. På hans
begäran skrefvo flera af radet till ärkebiskopen, med maning att icke
väcka strid inom riket, ja, från påfve Leo X kom en skrifvelse, i
hvilken ärkebiskopen varnas för att sätta sig upp emot den världsliga makten.
Men intet halp, Gustaf Trolle var lika envis. Något stöd hade han för
öfrigt i biskoparne, som icke gärna sågo ett anfall mot en medbroder.
framför allt i herr Jakob Ulfsson. Uppsala domkapitel vägrade att skilja
sin sak från ärkebiskopens.
I februari 1517 skulle unionsmötet hållas i Halmstad. För att fatta
beslut med afseende på detta möte och komma på det klara med
ställningen inom landet utlystes en riksdag att hållas i Arboga i början af
januari. Ärkebiskop Gustaf begärde lejd för att komma till mötet,
men som riksföreståndaren fick veta, att han ämnade svikligt begagna
sig af lejden för att med väpnad styrka göra sig till herre öfver det
svenska partiet, vägrade han att gifva lejd, och till den förre
ärkebiskopen skref han ett allvarligt bref med uppmaning att afstå fran
sina skadliga stämplingar mot Sveriges rike och att i stället öfvertaga
styrelsen af ärkestiftet, som herr Gustaf hade öfvergifvit; i annat fall
måste riksföreståndaren anse honom som rikets uppenbare fiende.
Arbogamötet hölls under första veckan af januari 1517, och herr Sten
mottog åtminstone af en del ombud försäkringar från deras hembygder.
att man »ville lefva och dö med sitt rätta fädernerike och
riksföreståndaren och med honom dag och natt afvärja rikets skada och
fördärf, såsom fäder och förfäder hade gjort». De beslut som fattades
buro också en fullkomligt fosterländsk prägel. Som konung Kristiern
icke hade hållit det formligt afslutna stilleståndet och man således icke
kunde sätta tro till hans försäkringar, förklarade man nu, att man
aldrig ville taga honom till sin herre och konung, och man beslöt att
fortsätta med belägringen af Stäket. Då man i följd häraf kunde vänta
krig med Danmark, skulle man allestädes göra sig redo till försvar.
Biskoparne, som deltogo i mötet, sökte visserligen att tala för
ärkebiskopen, men det halp icke; en af dem, biskop Hans Brask, stod på
riksföreståndarens sida, han önskade allenast, att man skulle försöka
förma ärkebiskopen att öfverlämna tvistefrågan åt skiljedomare, på
det ställningen icke skulle ytterligare invecklas genom den
bannlysning, som man säkerligen hade att vänta från Rom i följd af striden
mot en andlig man. Mer än en gång hade redan herr Sten gjort
ärkebiskopen samma förslag, fast fåfängt, men han åtog sig nu att förnya
det. Ärkebiskopen, som hade från Danmark fått löfte om undsättning
före den 1 maj 1517, svarade, att han aldrig ville uppgifva Stäket, sa
länge hjärtat var helt i buken på honom», och innan underhandlarne
hade återvändt till lägret, började han beskjuta detta. Äfven vid
ett senare tillfälle bröt han mot alla krigslagar genom att under
pågående underhandlingar skjuta på den intet ondt anande
belägringshären.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
