Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Medeltidens senare skede. Unionstidehvarfvet - III. Unionsstriderna 1470-1520 - 5. Sten Sture II riksföreståndare. 1512-1520
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HERR STEN STURE II RIKSFÖRESTÅNDARE. 593
Den utlofvade undsättningen kom icke, men konung Kristiern
rustade med all ifver; han hade för öfrigt redan våren 1516 begynt att
göra sig färdig till krig. Konungen af Polen, stormästaren Albrekt
af Preussen, härmästaren af Livland samt städerna Danzig, Riga, Reval
och Lybeck lofvade att i större eller mindre grad vara honom
behjälpliga. Under sådana förhållanden kunde han icke gärna vara hågad att
vid Halmstadsmötet förlänga freden med Sverige; man öfverenskom där
allenast, att städerna Lödöse i Sverige och Varberg i Halland skulle
vara under den stundande fejden fria från anfall, liksom efter mötet
enskilda områden på ömse sidor om riksgränsen ingingo med hvarandra
vapenstillestånd, hvilka icke gärna kunde anses bindande för det fall,
att å ena eller andra sidan regeringen eller dennas ombud funno sig
föranlåtna att indraga dessa trakter inom området för krigets förande.
Ärkebiskop Birger Gunnarsson i Lund uppmanade riksföreståndaren
att upphäfva belägringen af Stäket; i annat fall skulle han, såsom
påflig legat och den svenska kyrkans primas, lysa honom i bann. Herr
Sten inlade mot denna hotelse en allvarlig protest. Under loppet af
sommaren satte det oaktadt ärkebiskop Birger herr Sten Sture och alla
hans anhängare i bann. Han såväl som konungen uppmanade det
svenska folket att underkasta sig. Ärkebiskop Erik Valkendorf i
Trondhjem hade redan länge sökt i samma riktning bearbeta de svenska
pilgrimer, som i stort antal vallfärdade till den helige ÖOlofs graf.
I maj månad 1517 afseglade den danska flottan från Köpenhamn
med en här af 4,000 man, tyskar och danskar; anförare voro herr Joakim
Trolle, ärkebiskopens farbroder, herr Karl Knutsson,
riksföreståndarens fosterbroder, och Sören Norby. Stäkeholms fäste och den
därinvid liggande staden Västervik afbrändes, Söderköping brandskattades,
Kalmar läns och Östergötlands kuster härjades; alla de försvarsanstalter
man hade gjort visade sig otillräckliga. Härjningarna fortsattes i
Finland och på Älandsöarna.
Den 4 augusti kom flottan in i Stockholms skärgård och började
där sina ödeläggelser. Eld och rök af brinnande gårdar stego så högt
i skyn, att de ända till Stäket bragte underrättelsen, att den länge
efterlängtade befrielsen var kommen. Ärkebiskopen jublade; man hade,
sade sedermera ögonvittnen, aldrig sett honom så glad. Herr Sten, som
i juni åter hade fåfängt underhandlat med ärkebiskopen, sände den 12
augusti sin kansler till Stäket jämte ett par riksråd och medlemmar
af Stockholms magistrat för att nu, när strid förestod, bedja honom
tänka på sin plikt mot fäderneslandet, Sveriges kyrka och folk eller
åtminstone af omtanke för sig själf och sin fångne fader förekomma
blodsutgjutelse. En medlem af Uppsala domkapitel kom ut till
sändebuden och gaf dem det svar, att äfven om ärkebiskopen vore hågad att
säga ja, svarade han å domkapitlets vägnar nej, ty detta hade till
hälften bekostat fästets försvar.
Sveriges historia. II. 38
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
