Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Medeltidens senare skede. Unionstidehvarfvet - III. Unionsstriderna 1470-1520 - 5. Sten Sture II riksföreståndare. 1512-1520
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
594 MEDELTIDENS SENARE SKEDE. UNIONSTIDEHVARFVET.
Helt snart efter denna förhandling gick den danska hären i land
invid Stockholm. Vid byn Vädla, som låg på hvad man nu kallar
Östermalm, möttes den af herr Sten Sture och hans rytteri. Striden
blef häftig och slutade med ett fullkomligt nederlag för danskarne.
Herr Sten höll ett högtidligt intåg i Stockholm med tre eröfrade fanor
och en mängd fångar. Dagen därefter sände han några fångar till
Stäket för att underrätta ärkebiskopen om slagets utgång. Besättningen
yrkade, att fästet skulle uppgifvas, och ärkebiskopen förklarade sig nu
villig att gå in på de villkor, som riksföreståndaren förut hade
framställt, men han fick till svar, att det skulle han hafva gjort förr, då
hade många lefvat, som nu voro för hans skull döda, och eftersom han
vållat såá mångas död och därmed blifvit en mandråpare, vore han icke
längre tjänlig till biskop. Men till att gifva sig på nåd och onåd var
herr Gustaf föga benägen och fortsatte därför försvaret.
I november 1517 hölls i Stockholm ett riksmöte för att fatta beslut
rörande ärkebiskopen. Alla rikets biskopar infunno sig utom herrar
Vincentius i Skara och Ingemar i Växjö. Ärkebiskopen infann sig mot
lejd. Riksföreståndaren redogjorde utförligen för hvad som hade skett
alltsedan mötet i Arboga, och därefter fattades det beslut, att Stäkets
slott, som i de tre senaste ärkebiskoparnes tid så ofta hade varit för
riket skadligt, skulle nedbrytas, samt att herr Gustaf Trolle aldrig
mera skulle erkännas som ärkebiskop. Alla de närvarande förbundo
sig, att därest för denna sakens skull pålades bann eller interdikt,
skulle det gälla dem alla lika, och härpå gaf man den 23 november
herr Sten ett skriftligt bevis, besegladt med rikets klämma och de
närvarandes signet. Biskop Hans Brask, som eljest hade af alla
biskoparne stått mest på herr Stens sida, fann det nu rådligt att sörja för
sin säkerhet och lade därför in i vaxkupan, i hvilken hans sigill
aftrycktes, en liten skrift så lydande: »Härtill är jag nödd och tvungen.»
Utgången visade, att hans åtgärd var klok, men den kan icke gärna
anses vittna om en fullt ärlig statskonst. Ärkebiskop Gustaf återvände
från riksmötet till Stäket, hvilket han snart därefter måste uppgifva,
emedan besättningen vägrade att hålla ut längre. Han nedlade därefter
sitt ämbete och fördes först till klostret i Västerås och insattes sedan
på Västerås slott.
I början af januari 1518 sände herr Sten trupper ned åt
Västergötland för att åter upptaga fientligheterna. Konung Kristiern, som
gärna ville slippa från ett vinterfälttåg, anmodade den påflige legaten
Johannes Angelus Arcimboldus, hvilken alltsedan december 1516 hade
vistats i Danmark, att bemedla ett stillestånd intill den 23 april 1518.
Legaten sände sin tjänare, hustru Sigbrits illa beryktade hjälpare
Didrik Slagheck till Västergötland, och de därvarande riksråden, äfven
biskop Vincentius, förklarade sig villiga att hålla fred, såvida
riksförestandaren ville godkänna den. Han gjorde detta, för att gå deras
önskningar till mötes, men uttalade på samma gaång sitt ogillande af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
