Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Medeltidens senare skede. Unionstidehvarfvet - III. Unionsstriderna 1470-1520 - 5. Sten Sture II riksföreståndare. 1512-1520
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HERR STEN STURE II RIKSFÖRESTÅNDARE. 595
de korta stillestånden, som gemenligen bragt Danmark fördel men
Sverige skada. På legatens förslag om ett rådsmöte i Lund under
stilleståndet ville han däremot icke gå in; i stället skulle han i Sverige
sammankalla ett riksmöte för att behandla de förslag legaten framställt.
Herr Sten var vid denna tid sysselsatt med de nödiga förberedelserna
till nedrifning af Stäkets slott. Alla som där hade någon egendom
fingo anmäla sig till dess utbekommande. Herr Jakob Ulfsson fogade
till sin anmälan en varning mot nedrifvandet. Biskop Hans Brask,
som kallats till ett rådsmöte i Uppsala under distingen, anmälde
sjukdomsförfall; i samma bref ber han riksföreståndaren »taga sig af
andliga saker, såsom kyrkliga val och dylikt, så litet som möjligt». Det
var nämligen herr Stens mening att förmå Uppsala domkapitel till ett
nytt val, icke minst därför att han hoppades därigenom kunna få bot
för den hätskhet, som inom stiftet rådde mot prästerskapet på grund af
ärkebiskopens danskvänliga sträfvanden. Vid det nyssnämnda mötet
beslöto också domkapitlets medlemmar att till ärkebiskop postulera
(begära) biskop Matts i Strängnäs, hvilken ock i början var villig att
öfvertaga ämbetet, därest sådant behagade den helige fadern. Men med
alla dessa åtgärder var dock föga vunnet. Riksföreståndaren tröstade
sig visserligen därmed, att herr Gustaf Trolle hade själf afsagt sig
ämbetet, men biskop Hans i Linköping bad honom icke fästa alltför stor
vikt därvid, ty afsägelsen gällde alls intet utan påfvens godkännande,
i all synnerhet som den icke kunde sägas vara gjord utan öfvervåld,
hot och rädsla. Herr Sten svarade: »Jag menar, att vår heligaste fader
påtven och kyrkans lag icke lida som kyrkans förmän och lekmännens
efterdömelse eller spegel dem, hvilka äro besmittade med uppenbart
förräderi, i synnerhet mot sitt eget fädernerike.» Denna tanke gör herr
Sten heder, men den stod i alltför dålig öfverensstämmelse med den
romerska kyrkans grundsatser.
I början af april 1518 for den påflige legaten öfver till Sverige.
Han reste med mycken pomp och ståt; han hade ock af Leo X erhållit
mycket vidsträckt myndighet, att sälja aflat, sitta till doms i andliga
mål. utdela hederstitlar, bortgifva en del andliga sysslor, utnämna
påfliga notarier samt utdela doktorsdiplom inom alla fyra fakulteterna.
Hans viktigaste uppgift var dock aflatskrämeriet, ty påfven behöfde
penningar, som han sade, för att fullborda den kostbara Peterskyrkan
i Vatikanen, som man trodde, för att gifva sin syster en gåfva.
Legatens ombud, många af den mest tvetydiga beskaffenhet, reste land
och riken omkring, stannade än här och än där, uppreste ett kors som
bar påfvens vapen, höllo tal och utdelade mot kontant betalning tryckta
aflatsbref, i hvilka köparens namn inskrefs. Men legaten hade äfven
världsliga uppdrag. Det var en tid i Rom tal om att Arcimboldus
skulle vid sin ankomst till Sverige göra slut på det där rådande osäkra
och provisoriska tillståndet genom att på herr Sten Stures hufvud sätta
konungakronan, men detta förslag förföll. Under sin vistelse i Dan-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
