Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Medeltidens senare skede. Unionstidehvarfvet - III. Unionsstriderna 1470-1520 - 5. Sten Sture II riksföreståndare. 1512-1520
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
596 MEDELTIDENS SENARE SKEDE. UNIONSTIDEHVARFVET.
mark visade han sig mycket villig att gå konung Kristierns ärenden.
Han till och med godkände dennes åtgöranden mot den kloke men
maktlystne och orolige biskopen i Odense herr Jöns Andersson Beldenak,
hvilken för förseelser af vida lindrigare beskaffenhet än Gustaf Trolles
först hölls i förvar af ärkebiskop Birger och sedan under två års tid
fick sitta i konungens fängelser. Detta hindrade Arcimboldus dock icke
att i Sverige uppträda för herr Sten Sture.
Den 16 juni 1518 steg konung Kristiern ombord å sin flotta, väl
försedd med artilleri och tyska legoknektar, de flesta löst slödder, och
kom något före midsommar in i Stockholms skärgård. Herr Sten hade
vidtagit omfattande försvarsanstalter, Stockholms befästningar voro
förstärkta, och stämningen bland folket var god. Den danska hären
lägrade sig först på Brunkeberg men drog sig sedan öfver till
Södermalm, hvarifrån staden angreps, men förgäfves. En svensk här
närmade sig söderifrån, hvadan konungen, för att icke anfallas i ryggen,
bröt upp med större delen af sitt folk och intog en fast och god
ställning vid Brännkyrka, hvarest en blodig strid utkämpades en af de
sista dagarna i juli. Två gånger angrepo svenskarne men slogos
tillbaka; andra gången brötos dock under förföljelsen de danska linierna;
uppmuntrade häraf bröto svenskarne ånyo fram och vunno en dyrköpt
seger. Sexton hundra bönder lära hafva legat på valplatsen. Det
svenska hufvudbaneret fördes i denna strid af den unge väpnaren Gustaf
Eriksson (Vasa), som fem år därefter besteg Sveriges tron.
Konungen återvände till sitt läger utanför Stockholm men kunde
där uträtta föga, alldenstund både lifsmedel och krut fattades honom.
Hans försök att från Danmark och hansestäderna få hjälp att fylla
bristen misslyckades, och efter ungefär sex veckors belägring fann han
sig nödsakad att uppgifva tanken på att intaga Stockholm. Han
inskeppade sig åter, under ett häftigt och lyckosamt anfall från de
belägrades sida, och begaf sig därefter ut i skärgården, hvarifrån han
lät utföra ett och annat plundringståg inåt landet. Men dessa lindrade
allenast för korta tider den svåra nöden, och mot slutet af augusti
1518 fann konungen sig föranlåten att inleda underhandlingar. Han
ställde i början sina fordringar mycket högt: själf skulle han antagas
till konung eller erhalla en årlig summa, herr Gustaf Trolle och hans
anhängare sknlle återfå fullständig frihet samt erhålla skadeersättning.
Då riksföreståndaren bestämdt vägrade att nu underhandla härom,
stannade man till sist (den 12 september) vid att besluta ett
unionsmöte, som skulle hållas i Ny Varberg i juli 1519, där den påflige
legaten och ombud från hansestäderna skulle uppträda som medlare. Ett
stillestånd skulle om ett par dagar begynna och fortgå, till dess
Varbergsmötet var öfver eller, om det icke komme till stånd, ännu ett år,
hvarunder intet hinder skulle läggas för svenskarnes handel med
hansestäderna. Några dagar därefter sände konungen till Stockholm för att
bedja om ett samtal med herr Sten Sture ute på flottan och skickade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
