Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV. Från sjunde århundradet före till mitten av det elfte århundradet efter Kristi födelse (Järnåldern) - II. Från vår tideräknings början till omkring år 400 (den romerska Järnåldern) - 5. De äldsta runorna. - Språket. - Politisk historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DEN ROMERSKA JÄRNÅLDERN.
Ryssland och Valakiet har man funnit runinskrifter. Runorna
hava nämligen, såsom vi sett, varit en gemensam egendom för
de germanska folken, eller åtminstone för flera av dem.
Sydgermanernas runkunnighet bevisas ej endast av flera till
vår tid bevarade inskrifter, utan också därav, att samtida
författare uttryckligen omtala runornas bruk även hos de germanska
folk, som icke bodde i Skandinavien eller England. Det
märkligaste av dessa vittnesbörd lämnar Venantius Fortunatus, som
var född i norra Italien och uppfostrad i Ravenna, men senare
uppehöll sig på många olika ställen i Tyskland och Frankrike,
till dess han i slutet av 5oo-talet blev biskop i Poitiers i
sistnämnda land. Bland hans latinska dikter finnes också ett brev
till en vän, vari han uppmanar denne att svara antingen på latin
eller på något annat språk; om han icke ville skriva latin, kunde
han ju t. ex. skriva med »barbariska runor» på trätavlor eller
på en slät trästav. Med »barbarisk» menas tydligen detsamma
som germansk, i motsats till romersk. Även i Norden ristade
man runor allmänt på tavlor och stavar av trä.
Hos de germanska folk, som bodde på Europas fastland,
utträngdes emellertid runornas bruk snart av Ulfilas gotiska alfabet
och av det romerska. Germanerna i England och Skandinavien
behöllo däremot runorna länge, och i synnerhet inom sistnämnda
land voro förhållandena särdeles gynnsamma för runskriftens
fortlevande. Först efter många århundradens förlopp började
den här utträngas av det med kristendomen sig utbredande
latinska alfabetet, och ännu långt efter den kristna lärans seger
fortlevde den i folkets sinne djupt rotade kännedomen om
runornas bruk och betydelse. Så sent som omkring år 1800 skrev
man i vissa trakter (Dalarne) med runor, ej sådana som man
lärt i böcker, utan sådana som gått i arv från släkte till släkte.
Den omständigheten, att inskrifter med de äldre runorna finnas
både på de över avlidna anhöriga resta minnesstenarna och på
så många till det dagliga livet hörande föremål, talar för, att
kännedomen om runorna icke varit inskränkt till ett fåtal utan
ganska allmänt spridd bland folket.
Ehuru dessa inskrifter icke innehålla några underrättelser om
230
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
