Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV. Från sjunde århundradet före till mitten av det elfte århundradet efter Kristi födelse (Järnåldern) - II. Från vår tideräknings början till omkring år 400 (den romerska Järnåldern) - 5. De äldsta runorna. - Språket. - Politisk historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DEN ROMERSKA JÄRNÅLDERN.
och gode var namnet på hovets föreståndare. Dessa hovgodar,
som kallades diar, skulle råda för bloten och domar män emellan.
I den tiden, säger sagan, foro romarnas hövdingar vida kring
världen och bröto under sig alla folk; vilket ju väl stämmer
därmed att, såsom vi sett, det är fråga om de första århundradena
efter vår tideräknings början.
Emedan Oden, förtäljer Snorre vidare, kunde blicka in i
framtiden, visste han, att hans avkomma skulle bo i världens
nordhalva. Han satte då sina bröder Vi och Vilje över Asgård.
Själv drog han bort, och alla diar med honom och mycket folk.
Färden gick över Gårdarike, varmed på Snorres tid menades
västra Ryssland, och Sachsland, det är Tyskland. Därifrån kom
Oden till Fyen, vars huvudstad, Odense, bevarat hans namn.
Vi se, huru färden följt just den väg, som nyss skildrades, då
fråga var om de från Svarta havets norra kusttrakter norrut
tågande goterna.
Från Fyen fortsatte Oden till Sverige, där konung Gylfe
då skulle hava härskat. Emedan denne ej hade makt att stå
emot asarna, måste han giva dem land. Särskild
uppmärksamhet förtjänar det, att Ynglingasagan låter Oden slå sig ned i
Sigtuna, ej i Uppsala. Det var Frö, som av Oden fick Uppsala
till bostad; Njord fick Noatun.
Om Oden berättar Ynglingasagan, att alla de idrotter, som
han kunde, lärde han ut medelst runor och sånger, vilka kallas
galdrar. Även i den äldre Eddan sättes kunskapen om runorna
i samband med Oden. I Havamal säges det nämligen, att det var
Oden, som »bland asarna gjorde runor».
Då Oden var död, brändes han, och, tillägger Snorre, »denna
bålbränning gjordes mycket präktig, ty det var deras tro, att
ju högre röken steg upp i luften, desto härligare var han i
himmelen, som ägde brännan, och desto rikare, ju mer gods
brann med honom».
Njord från Noatun vart därpå envåldsherre över svearna och
uppehöll bloten. Han efterträddes av sin son Frö, som ock hade
namnet Yngve, och, säger sagan, »Yngve-namnet hölls sedan
länge i hans ätt som hedersnamn; hans ättmän kallades sedan
Ynglingar».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
