Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV. Från sjunde århundradet före till mitten av det elfte århundradet efter Kristi födelse (Järnåldern) - III. Från omkring år 400 till omkring år 800 (Folkvandringstiden) - 3. Politisk historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FOLKVANDRINGSTIDEN.
Under den förra delen av det nittonde århundradet blev den
så kallade Fornjotska (eller »Fornjoterska») ätten, med vilken
man dittills låtit Sveriges historia börja, återförvisad till mytens
område.
Att Uppsalakonungarna under århundraden voro av
Ynglingaätten, och att Snorre Sturleson i Ynglingasagan berättat
om dem, hava vi redan sett. I senare tid har det emellertid
funnits många, som ansett det mesta av Ynglingasagans äldre
del icke vara historia, utan endast saga i detta ords nutida
mening, ej i den gamla isländska.
Nu har Ynglingasagan åter kommit till heders. Än en gång
har det visat sig, att gammal tradition kan innehålla mera av
historisk sanning, än man föreställt sig.
Det återvändande förtroendet till Snorre har sin grund i den
kritiska granskning av alla för frågan viktiga förhållanden, som
möjliggjorts därigenom, att historiker, språkforskare och
fornforskare enigt arbetat samman, och att de alla därvid använt
den moderna forskningens strängt vetenskapliga metod.
Ett par av Ynglingaättens konungar, Ottar och Adils,
omtalas både av Snorre och i det angelsachsiska Beowulfskvädet;
enligt båda var den förra fader till den senare. Om två
författare oberoende av varandra berätta samma sak, har man i
allmänhet ej rätt att anse berättelsen vara uppdiktad. Även
mycket annat, som kan hämtas ur de från denna tids svenska
historia sparsamt flödande källorna, bekräftar olika delar av
Snorres framställning.
Språkforskarna hava så kommit till hjälp. Det namn, som
gavs åt det nyfödda barnet, hade hos forntidens folk vida
större betydelse än hos nutidens. Språkforskarna hava studerat
Ynglingaättens konunganamn, både i den form vi vanligen känna
dem och i den form, som de enligt språkvetenskapens lagar vid
nu i fråga varande tid hade; de hava också uppvisat de regler,
som följdes vid namngivningen.
Under folkvandringstiden, i vilken Ynglingaättens historia
till stor del faller, var »allitterationsprincipen» allmän hos
germanska folk: namnen i samma släkt skulle rätta sig efter
allitterationens lagar, så att om namnen började med konsonant,
T
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
