Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV. Från sjunde århundradet före till mitten av det elfte århundradet efter Kristi födelse (Järnåldern) - III. Från omkring år 400 till omkring år 800 (Folkvandringstiden) - 3. Politisk historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
POLITISK HISTORIA.
alla började med samma konsonant, och om de började med
vokal, alla började med vokal, men ej med samma vokal.
En annan hos folkvandringstidens germanska folk vid
namngivningen vanlig regel är känd under namnet
»variations-principen»: antingen den förra eller den senare delen av ett namn
upprepas inom släkten. Prov härpå äro hos vandalerna
Gundegisel och hans söner Gunderich och Genserich; Genserich och
hans söner Hunerich, Theoderich och Genso; samt i Danmark
de genom Beowulf kända: Heorogär, Hródgár och Halga med
sönerna Heoroweard, Hródmund och Hródwulf.
Granska vi nu Ynglingaättens konungalängd efter Visbur,
finna vi, att namnen äro bildade efter allitterationsprincipen:
Domalde, Domar, Dyggve och Dag börja med D; alla de
återstående, från och med Agne till och med Ingjald — Agne,
Alrek och Erik, Alf och Yngve, Aun, Egil, Ottar, Adils, Östen,
Ingvar, Anund, Ingjald — börja med vokal. Mellan Yngve och
Aun träffa vi visserligen ett namn, Jorund, som i sin nuvarande
form ej börjar med vokal, men med den kännedom om dåtidens
språk, som vi fått genom samtida runinskrifter och på annat
sätt, veta vi, att namnet då ljöd Eruwandur och således
verkligen började med en vokal.
Återför man på detta sätt namnen till den dåtida formen,
finner man också många prov på variations-principens
användning inom ätten, såsom Alavrikir (Alrik) och Ainarikir (Erik),
Apbawolfar (Alf) och Apbagislar (Adils), Eruwandur (Jorund) och
Anuæandur (Anund), Anhtuharir (Ottar) och Inguharir
(Yngvar).
Ynglingarna voro sveakonungar. De samtida
götakonungarnas namn, vilka vi känna genom Beowulfs dikter, voro också
bildade efter allitterationsprincipen. Alla namnen börja, liksom
de vid den tiden levande danska konungarnas namn, med H,
en omständighet av vikt, emedan den stärker kraften av beviset
för, att Ynglingaätten verkligen tillhör historien.
De få rader Ynglingatal ägnar varje konung innehålla föga
mer än konungens namn samt uppgift om hans släktskap till
föregångarna, hans dödssätt och någon gång hans vilostad.
Enligt Snorre blevo flera av Ynglingakonungarna höglagda
269
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
