Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV. Från sjunde århundradet före till mitten av det elfte århundradet efter Kristi födelse (Järnåldern) - III. Från omkring år 400 till omkring år 800 (Folkvandringstiden) - 3. Politisk historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FOLKVANDRINGSTIDEN.
vid Uppsala eller på Fyrisvallarna. Så sägs det om tre av dem,
Aun, hans son Egil och sonsonsson Adils, att de blivit »höglagda
vid Uppsala», där templet låg, det ställe som nu kallas Gamla
Uppsala. Märkas bör, att detta ej säges om någon annan än
dessa tre. Vid Gamla Uppsala ligga också tre mycket stora
högar, vilka i storlek överträffa dem, som finnas runt omkring.
Såsom ett prov på Tjodulfs Ynglingatal och det gamla på
omskrivningar rika skaldespråket anföra vi följande vers om
den nyssnämnda konung Egil, som fick tillnamnet Tunnadolge,
sedan han med den danske konungen Frodes hjälp segerrikt
bekämpat ett uppror av trälen Tunne:
Ur landet flydde det, som förr i
den lovsälle Östermark
Tys ättling länge burit
för Tunnes välde, brynens klint.
men å Egil Och stutens svärd,
blodar jättens det skidlösa,
ök, det vilda, till hjärtat stod på
oxespjutet, skilfingasonen.
Efter Egil vart hans son Ottar konung. Då han, säger Saxo,
vägrade att betala den av fadern utlovade skatten till Frode,
härjade denne i Svitjod, brände bygden och tog mycket byte.
Följande sommar härjar Ottar i Danmark, under det Frode är
borta på vikingatåg; men dennes jarlar samla en här och lyckas
att i Vendel vid Limfjorden, således i norra Jylland, överraska
sveakonungen, som efter en hård strid stupar. Danerna, berättar
Snorre, togo hans lik, förde det i land och lade upp det på en
hög, där vilddjur och fåglar fingo slita sönder det. Även gjorde
de en träkråka, som de sände till Svitjod med hälsning, att mer
var icke sveakonungen Ottar värd. Av detta skäl skulle han
hava kallats »Ottar Vendelkråka».
1 Krigaren säges vara en ättling av krigsguden Ty. Oxar och kor omtalas
ofta i sägnerna såsom jättarnas egendom. Östermark är Svitjod, brynens klint
är pannan, och med stutens skidlösa svärd menas hornet. Skilfing, ett av de
många uttrycken för konung i det poetiska språket, är i Beowulfssången ett
släktnamn på svearnas konungar. Skilfingar nämnas också såsom en förnämlig ätt vid
sidan av Sköldungar, Ylfingar och Ynglingar i den med Eddan troligen jämngamla
sången om Hyndla. I en av Eddasångerna kallas Oden själv skilfing.
270
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
