Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV. Från sjunde århundradet före till mitten av det elfte århundradet efter Kristi födelse (Järnåldern) - III. Från omkring år 400 till omkring år 800 (Folkvandringstiden) - 3. Politisk historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FOLKVANDRINGSTIDEN.
de tre ovan omtalade »folklanden», som bilda det nuvarande
Uppland, nämligen Tiundaland, Attundaland och Fjädrundaland.
Ingjald lät tillreda ett präktigt gästabud i Uppsala för att
fira arvöl efter sin fader och inbjöd dit sju andra konungar, av
vilka alla kommo utom Granmar, konung i Södermanland. »Det
var den tiden sedvänja», berättar Snorre, »att när arvöl hölls
efter konungar eller jarlar, den, som skulle mottaga arvet, satt
på pallen framför högsätet, tills det så kallade Bragefull’ inbars.
Då skulle han stå upp emot Bragefullet, avlägga ett löfte och
sedan dricka ur hornet. Efter detta skulle man leda honom i
högsätet, som fadern haft, och då var han kommen till hela
arvet efter honom.» Då nu Bragefullet kom in, gjorde Ingjald
det löfte, att han skulle öka sitt rike med hälften åt varje
väderstreck eller ock dö, varpå han drack ur hornet. Om kvällen
lät han sitt folk omringa och antända den nybyggda sal, vari
de inbjudna konungarna och deras män lågo. Salen med dem,
som där inne voro, brändes, och de, som sökte komma ut,
dräptes. Därefter lade Ingjald under sig alla de riken, som de
sex konungarna ägt, och tog skatter därav.
Ett följande år överföll Ingjald en natt konung Granmar,
som då var på gästning å Selaön i Mälaren; denne brändes
inne med allt sitt folk, och Ingjald lade under sig hans land
samt satte hövdingar däröver. »Man säger», tillägger Snorre,
»att Ingjald dräpt tolv konungar, svikande dem alla under fred;
därav kallades han Illråde.»
Slutligen fick han dock själv dela det öde han berett så
många andra. En övermäktig fiende bröt in i Svitjod, under
det att Ingjald var på Ränninge2 jämte sin för liknande
illgärningar som fadern beryktade dotter Åsa. Han trodde sig icke
stark nog till strid och insåg, att om han flydde, skulle hans
fiender från alla håll strömma emot honom. Då fattade han
med Åsa, förtäljer sagan, det frejdade beslutet, att de gjorde
sitt folk drucket och sedan lade eld i hallen, som brann upp
med Ingjald och Åsa samt allt det innevarande folket.
1 Bägaren, som dracks till guden Brages ära.
2 Ränninge anses hava legat på Fogdön eller enligt annat antagande på
Tosterön i Mälaren, där liknämnda ställen funnits.
274
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
