Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV. Från sjunde århundradet före till mitten av det elfte århundradet efter Kristi födelse (Järnåldern) - IV. Från omkring år 800 till mitten av det 11:e århundradet (Vikingatiden. - Övergångstid från hedendom till Kristendom) - 2. Vikingatåg. - Väringafärder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VIKINGA TIDEN.
övriga länder. Det torde då visa sig, att — om vi undantaga
kyrkan och den kvarleva av den gamla bildningen, som funnit
skydd inom klostermurarna — skillnaden mellan Norden och de
länder, som hörde till Karolingernas rike, var vida mindre, än
man vanligen föreställer sig. Nionde och tionde århundradena äro
de mörkaste punkterna i den europeiska medeltidens
bildningshistoria. De sista strålarna av den gamla världens sol lyste matt
på samhällets höjder, under det att den stora massan av folket
vandrade i mörker; ännu såg icke den kristna Västern gryningen
av den nya dagens sol. I Östern strålade hon däremot redan
klart över Mohammeds lärjungar, och för Europas folk började
ett nytt liv först, sedan de genom korstågen kommit i livligare
förbindelse med Österlandets högre odling. Men vi veta, vilken
viktig roll nordmännens ättlingar i Normandie, i England och i
södra Italien spelade under korstågen, vilka för dem, liksom för
deras numera kristnade fränder i Norden, ofta voro ett slags
fortsättning under annan form av vikingatågen.
I »Fritiofs saga» har Tegnér givit ett uttryck åt den poetiska
uppfattningen av denna tid och en med livliga färger målad
bild av vikingalivets lysande sidor, under det »Vikingen» av
Geijer låter oss från en annan sida lära känna denna kraftiga,
men vilda tid. På den frågan: vilkendera skildringen är mest
historiskt sann? bör man väl svara, att det är den senare.
Och denna uppfattning av vikingatiden delas av en bland de
varmaste beundrarna av Sveriges forntid, då han säger:
»Det är sant, att det vilar ett rosenskimmer över Nordens
vikingatid; men väpna vi vårt öga med historiens synglas, så
skola vi snart finna, att detta rosenskimmer icke är annat än
en färgblandning av blod och tårar» Han tillägger: »På
namnet, varmed man betecknar en sak, beror ofta det begrepp man
bildar sig om denna. Med vikingafärd tänker man sig
därför gärna en ridderlig jakt efter faror och krigiska äventyr,
men den definieras bättre med färder för mord och plundring.
Vi översätta det därför fullkomligt troget med sjöröveri
drivet som näringsfång.»
Detta omdöme kan synas alltför strängt. Vi måste dock
erkänna, att det är riktigt, om vi nämligen mäta den tiden med
298
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
