Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV. Från sjunde århundradet före till mitten av det elfte århundradet efter Kristi födelse (Järnåldern) - IV. Från omkring år 800 till mitten av det 11:e århundradet (Vikingatiden. - Övergångstid från hedendom till Kristendom) - 2. Vikingatåg. - Väringafärder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VIKINGATÅG.
även i de viktiga irländska handelsstäderna Waterford och
Limerick. Nordborna sägas hava skaffat sig fast fot här icke minst
på fredlig väg genom handel och sjöfart, då irerna själva ej
voro fallna för att driva mera utsträckta handelsförbindelser, i
synnerhet till sjöss. Även dessa nordiska riken i Waterford och
Limerick ägde bestånd under lång tid.
Dessutom hade nordmännen slagit sig ned flerstädes på
Skottlands kuster och där upprättat nybyggen eller små riken, vilka
dock snart kommo att lyda under moderlandets mäktiga härskare.
Efter vikingarnas första, mera enstaka besök i England hade
detta land ungefär fyrtio års tid nästan fullständig fred för dem.
Men år 832 plundrade vikingar vid Thames’ mynning. Följande
år landade de vid kusten av Wessex, där Englands på den tiden
mäktigaste konung, Egbert, hade sitt huvudsäte. Det kom till
ett blodigt slag, varvid »danskarna» vunno en stor seger. Då
en stor vikingaflotta kort därefter kom till kusten av Wales,
ingingo vikingarna förbund med britterna mot den angelsachsiske
konungen. Här, liksom i Frankrike, förstodo således nordborna
att söka skaffa sig fast fot i landet genom att begagna sig av
fiendskapen mellan den ursprungliga brittiska befolkningen och de
senare invandrade germanerna. Väl lyckades det Egbert att i
två slag besegra de förbundna britterna och vikingarna, men
ständigt kommo nya skaror från Norden, vilka både från den
västra och östra kusten trängde långt in i landet, plundrande
överallt. I vissa delar av England härskade också inre tvedräkt
och svaghet, som i väsentlig mån främjade nordbornas företag.
År 866 landade på Englands östra kust en stor vikingaflotta,
vilkens förnämsta hövdingar voro Ingvar (möjligen Ivar) och
Ubbe, söner av konung Ragnar Lodbrok. Nordmännen lämnade
helt och hållet sina skepp och övervintrade i Östangeln, där de
slöto fredsförbund med befolkningen. Följande år bemäktigade
de sig York, och därefter följde snart erövringen av det
däromkring liggande Northumberland. Befolkningen här skyndade
sig att sluta fred med nordborna, som gjorde sig till herrar i
hela landet, vilket alltså blev den första större erövring, som
de nordiska vapnen vunno i England.
21—183849. Sveriges historia. I.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
