Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV. Från sjunde århundradet före till mitten av det elfte århundradet efter Kristi födelse (Järnåldern) - IV. Från omkring år 800 till mitten av det 11:e århundradet (Vikingatiden. - Övergångstid från hedendom till Kristendom) - 2. Vikingatåg. - Väringafärder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VIKINGATIDEN.
Sedan nordborna i Northumberland vunnit en fast
utgångspunkt, gjorde de därifrån erövringståg till de angränsande
landskapen; vid slutet av år 870 innehade de hela nordöstra delen av
England. De rustade sig nu för att erövra det enda
konungarike i England, som ännu var obetvunget, Wessex. Under
växlande krigslycka bragte slutligen »danskarna», som ständigt fingo
förstärkning från Norden, konungen i Wessex, Alfred med
tillnamnet den store, därhän, att han måste med en stor
penningsumma köpa sig fri från dem. De återkommo dock någon tid
därefter med en större styrka, och slutligen måste konung Alfred,
som såg sig övergiven av sitt folk, i flera månader förklädd
ströva omkring, under det de segerrika nordborna fullständigt
voro herrar i hans fäders land. På detta sätt hade vikingahären
år 878 underkuvat hela England, och det icke genom enskilda
tillfälliga segrar utan genom en under tolv års tid oavbrutet
fortgående erövring av det ena landskapet efter det andra, i
synnerhet genom upprättandet av stora befästa läger, som
bildade fasta stödjepunkter för ett nytt framträngande, och genom
en klokt beräknad samverkan mellan land- och sjömakten. Redan
voro också det stora Northumberland, Ostangeln och Mercia
icke blott behärskade utan även delvis bebyggda av de
nordiska erövrarna.
Trots ständiga förstärkningar var dock vikingahären alltför
ringa för att kunna i längden behålla herraväldet över hela
England, och så länge konung Alfred levde, var ej angelsachsarnas
sak förlorad. Han samlade ånyo en liten här, och krigslyckan
övergav hans hedniska fiender. Slutligen antog en del av de
senare kristendomen, och genom ett högtidligt fördrag, som
ännu finnes i behåll, avstods åt nordborna hela nordöstra delen
av England, ungefär hälften av hela landet, vilken del nu kallades
»Denelaga» (Danelagen). De här bosatta nordborna antogo
väl snart allmänt kristendomen och började sammansmälta med
angelsachsarna, men de bibehöllo länge sitt eget språk, sina egna
lagar och sedvanor.
Med erövringen av nordöstra England upphörde dock ej
vikingatågen mot detta land.
Väl försökte en av Alfreds efterträdare, Ethelred, att ge-
322
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
