Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV. Från sjunde århundradet före till mitten av det elfte århundradet efter Kristi födelse (Järnåldern) - IV. Från omkring år 800 till mitten av det 11:e århundradet (Vikingatiden. - Övergångstid från hedendom till Kristendom) - 7. Kristendomens införande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VIKINGATIDEN.
heten att hellre bliva vid det gamla och hålla fast vid fädrens
tro, i synnerhet som hela samhällsförfattningen och livets flesta
förhållanden i Norden voro på det närmaste förbundna med
den gamla religionen. Man ville ej skilja sig från släkt och
vänner samt fruktade straff av de gamla gudarna, om man
övergav dem. De kristnas ofördragsamhet och de våldsamheter,
till vilka de ofta gjorde sig skyldiga, talade icke heller gott för
den nya läran, och det låg ett hinder redan däri, att de kristna
ej ville hava någon beröring med hedningarna, utan ansågo dem
för orena och deras gudsdyrkan för trolldom.
Å andra sidan äro flera omständigheter, som jämte den
kristna lärans egen överlägsenhet bidrogo till kristendomens
insteg och slutliga seger i vårt land, värda vår uppmärksamhet.
Hos mången, i synnerhet av de mera tänkande och rikare
begåvade, var tron på de många asagudarna försvagad. Män
funnos, som öppet erkände, att de ej trodde på någon gud,
utan endast på sin egen kraft; andra trodde blott på den gud
som skapat solen och världen, varför de ock hade lättare att
övergå till dyrkan av de kristnas gud. De nordiska
hedningarna, vilka i allmänhet inmer än de kristna utmärkte sig för en
berömvärd fördragsamhet mot olika tänkande, så länge dessa
ej visade sig farliga för landets författning eller bröto mot dess
lagar, och vilka ej sällan, såsom vi ovan (sid. 363) sett, upptogo
nya gudar, erkände i allmänhet den kristna gudens
gudomlighet. De sågo i honom ett främmande folks nationalgud, ehuru
en gud som var svagare än Oden och Tor; några föregivna
under, gjorda av de kristna prästerna, voro då ofta tillräckliga
att åstadkomma ett omslag och den övertygelsen, att dessas
gud verkligen var den mäktigaste.
Dessutom voro de svenska konungarna i allmänhet välvilligt
stämda mot den nya religionen, varjämte dåtidens kristna kyrka
genom åtskilliga förhållanden i högre grad än vår tids
underlättade hedningarnas omvändelse. Dessa erforo nämligen ett
1 Ett minne härav har till senaste tid fortlevt i den vidskepliga fruktan,
varmed man betraktat odöpta barns lik.
2 De kristna betvivlade ej heller de hedniska gudarnas tillvaro, men de sågo
i dem endast onda andar, vilka emellertid måste vika för korset, vigvattnet och
klockklangen, en tro vars spår ännu skönjas.
436
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
