Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Inledning - 2. Land och folk, författning och förvaltning vid medeltidens början
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
INLEDNING
en och samma germanska stam och hade i obruten följd
besuttit sin jord sedan urminnes tider. Endast vid rikets utkanter
i norr och öster mötte främmande, i kulturellt avseende lägre
stående raser. Om bebyggelsens karaktär, folkets levnadssätt,
ekonomiska, religiösa och kulturella förhållanden vid övergången
från forntiden till medeltiden har i föregående del talats. Här
skall endast lämnas en kortfattad framställning av vårt folks
äldsta sociala organisation, då kännedom om denna är en
nödvändig förutsättning för en rätt uppfattning av svenskt
medeltida författnings- och förvaltningsliv.
Liksom övriga germanska folk kände även det svenska folket
ursprungligen tvenne stora samhällsklasser, fria och ofria eller
trälar. Endast den frie var fullmyndig medborgare. Någon
rättsligen erkänd skillnad mellan olika fria inbördes, sådan som
framträdde på flera håll i den germanska världen, förekom icke i
Sverige. Någon adel i modern mening existerade sålunda ej;
härmed uteslöts visserligen icke, att man även i Sverige fäste
stor vikt vid börds- och familjeförhållanden och att en faktisk
bondehövdingeklass naturligtvis alltid funnits.
Ett särskilt utmärkande drag i det gamla samhällsskicket var
ättens stora bedydelse. För att vara fri och såsom sådan komma
i åtnjutande av alla medborgerliga rättigheter krävdes att genom
födelsen tillhöra en fri ätt, att vara ättboren, eller att ha på
vederbörligt sätt upptagits i en sådan, att vara ättledd. Ättens
medlemmar sammanhöllos genom gemensamma rättigheter och
skyldigheter. Dråp å ättemedlem skulle av ätten beivras genom
utkrävande av blodshämnd eller böter, och såväl dråparens som
den dräptes släkt hade att taga del i bötessummans utbetalning
och fördelning. Ännu i de senare svenska landskapslagarna
skiljes mellan arvabot och ättarbot, varvid med den förra
menas dråparens böter till den dräptes arvinge, med den senare
däremot — i princip — dråparens ätts böter till den dräptes
ätt. Den fasta egendomen, odaljorden, betraktades också länge
såsom ej ytterst den enskildes utan hela ättens tillhörighet.
Jorden fick sålunda icke utan vidare säljas utom ätten, vilken till
densamma ägde bördsrätt, d. v. s. företrädesrätt framför tredje
man. I sammanhang härmed står den ännu i ett par av de
6
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
