Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Politisk historia - 1. Kampen om riksenheten 1060-1250 - Inge d. ä. och Halsten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KAMPEN OM RIKSENHETEN
lertid en dylik plan synas högst ödesdiger, och han vågade det
onekligen skickliga motdraget att under förutsättning av det
danska ärkebiskopsdömets beviljande för sig fordra ställningen
av patriark eller primas över alla Nordens kyrkor. Frågan
sköts härigenom på framtiden, men upphörde ingalunda att vara
den centrala punkten i dansk kyrkopolitik under de närmaste
årtiondena. Snart skulle också utvecklingen föra i en för de
danska anspråken gynnsam riktning. Under den stora striden
mellan påve- och kejsarmakt, vilken fyller senare delen av
1000-talet, trädde ärkebiskopen av Hamburg—Bremen på kejsarens
sida och förlorade därmed naturligtvis varje möjlighet att
påverka den romerska kurian till förmån för sina önskningar. Påven
Gregorius VII inledde nu direkt förbindelse med Danmark, och
utgången av kampen mellan Hamburg och Norden var i själva
verket given. Det slutliga avgörandet skedde, då konung Erik
Ejegod under något av 1100-talets första år av påven utverkade
ärkebiskopsstolens i Lund upprättande.
Det ligger frestande nära att såsom en möojlighet antaga, att
påven Gregorius VII:s hänvändelse till Sverige är att se mot
bakgrunden av nyss skildrade händelsesammanhang. Liksom
Gregorius i striden med Hamburg sökte direkt känning med
Hamburgs huvudmotståndare Danmark, har han måhända velat
orientera sig rörande förhållandena inom andra delar av den
nordiska kyrkoprovins, vilken eventuellt skulle frånryckas den
uppstudsige metropoliten. Det gällde kanske för påvemakten att
draga dessa avlägsna delar av kristenheten mera än hittills in
under sitt omedelbara inflytande och att för dem hävda sin
härskarställning. En förmodan i denna riktning synes vinna i
sannolikhet, då man beaktar den omständigheten, att liknande
påvebudskap ungefär samtidigt avgingo även till Norge. För
övrigt, talar icke påvens syfte indirekt fram ur några ord i det
första brevet till konung Inge: »För visso har den gallikanska
kyrkan icke med främmande lärdom undervisat Eder, utan med
hälsosam undervisning givit Eder vad hon själv hämtat ur sin
moders, den heliga romerska kyrkans, skattkammare»? Ej
mindre betecknande är ju dessutom en uppmaning till de svenska
konungarna i det senare brevet: »Emedan vi anse, att I såsom
32
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
