Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Politisk historia - 2. Folkungatiden 1250-1363 - Valdemar Birgersson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FOLKUNGATIDEN
Till öppet utbrott synas misshälligheterna inom konungahuset
hava kommit redan under 1270-talets första år. Den nyss citerade
norska Magnus Lagaböters saga — tyvärr bevarad endast i
fragment — giver oss på denna punkt åtskilliga upplysningar.
Erik »Allsintet» hade avvikit till Danmark, tydligen på grund av
missämjan med brodern, och vistats därstädes en tid. Vid
återkomsten till Sverige mottogs han av konung Valdemar med stort
misstroende och tyckes även hava hållits under viss bevakning.
Samtidigt ingrep Valdemar mot den mäktige svenske stormannen
Johan Filipsson, sannolikt en son till den år 1251 avrättade Filip
Knutsson, och insatte honom i fängsligt förvar; det ligger nära till
hands att förmoda, att mellan Erik och Johan Filipsson funnits
en viss förbindelse, och att de båda framträtt såsom ledare för
ett oppositionsparti inom landet. Rimligtvis ha dessa konungens
åtgärder väckt starkt missnöje i vida kretsar, och man kanske
vågar antaga, att hertig Magnus ingalunda dolt sin förbittring.
I varje fall fann konung Valdemar bäst att falla undan och
påkallade härvid Magnus Lagaböters medling. En sammankomst
ägde rum, troligen år 1273, i Sarpsborg, där utom de båda
konungarna även prins Erik, vilken berett sig tillfälle att fly över
till Norge, infann sig. Magnus Lagaböter lyckades åstadkomma
en försoning mellan parterna, såväl mellan de kungliga bröderna
som mellan konung Valdemar och Johan Filipsson. Försoningen
skulle bekräftas på ett möte i Skara genom utväxlande av
tolvmannaeder inför konung Magnus Lagaböters ombud. Då mötet
i Skara öppnades, kunde emellertid de norska ombuden icke
godkänna de eder, som erbjödos. De inledda förhandlingarna
hade sålunda till sist gått om intet, och spänningen i landet
var väl härigenom bragt till ett ytterst kritiskt stadium.
Det synes under dylika förhållanden hava varit konung
Valdemars äktenskapsbrott och dess konsekvenser, som framkallade
den slutliga katastrofen. För att vinna kyrkans förlåtelse för
den oerhörda förbrytelse han begått hade Valdemar tydligen
nödgats att göra en pilgrimsfärd till Rom. Den lybeckska
krönikören Detmar berättar sålunda, hurusom konung Valdemar år
1274 på återresan från Rom, där han fått avlösning för sina
synder, passerat Lybeck — huruvida Valdemar besökt även
114
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
