Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Politisk historia - 2. Folkungatiden 1250-1363 - Magnus Ladulås
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MAGNUS LADULÅS
1279 beviljades konungen en frivillig skatt av den kyrkliga
egendomen, och konungens person togs i kyrkans särskilda hägn.
Vid drottningens kröning i juli 1281 bekräftade Magnus från
Söderköping privilegierna av 1276—1277, varvid han utvidgade
dem till att omfatta all jord, som under de mellanliggande åren
kommit under kyrkan. Den vid detta tillfälle utfärdade
privilegieurkunden, vilken i original bevarats till vår tid, ger för första
gången en vidlyftig och noggrann reglering av förevarande
rättsförhållanden. Frälsefriheten omfattade den jordegendom, »som
ägdes i kyrkornas namn», och gällde skatter och pålagor av
alla slag. Ådömda böter skulle uppbäras av biskoparna och deras
tjänstemän, även vid brott mot konungens edsöre. Bestämmelser
träffades för det fall, att någon brukade både kyrko- och
skattejord: vederbörande hade därvid att svara pro rata parte till
kyrkan och konungen.
Men »prelaternas och kyrkornas rätt», varom konung Magnus
i sitt kröningslöfte talade, omfattade icke blott det andliga frälset
utan också den andliga domsrätten. Att konung Magnus även
på detta område förlänat svenska kyrkan generella privilegier,
förmäla dock källorna icke. Enstaka frihetsbrev vittna emellertid
om, att Magnus i stort sett medgivit de andliga domstolarna en
vidsträckt kompetens, speciellt naturligtvis i mål emot andliga
personer.
Ett närmare studium av Magnus Ladulås’ kyrkopolitik visar
oss konung och kyrka i nära relation till varandra. Det torde
dock vara felbedömning att härav draga den slutsatsen, att det
kyrkliga elementet i själva verket varit det utslagsgivande inom
Magnus’ riksstyrelse och att Magnus’ kraftiga regentpersonlighet
sålunda i eftervärldens uppfattning måste högst väsentligt
reduceras till sina mått. Vi möta här för visso den icke ovanliga
medeltida företeelsen, att den rikare utbildade kyrkoorganisationen blir
av konungadömet använd såsom en form också för den världsliga
regeringen. Magnus Ladulås har säkerligen just förstått att
befästa sin makt och höja sin kungliga myndighet gent emot
de svårhanterliga världsliga stormännen genom att i kyrkan
söka en motvikt och taga den biskopliga administrationen i sin
tjänst.
125
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
