Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Politisk historia - 2. Folkungatiden 1250-1363 - Magnus Ladulås
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FOLKUNGATIDEN
Det låter sig tyvärr icke med bestämdhet avgöra, när det
svenska rådet av konung Magnus organiserades. I
Skeningestadgan av år 1284 visar sig rådet helt plötsligt såsom en fast
institution, omfattande ett visst antal medlemmar. Från början
av 1280-talet föreligger även ett fragment av en stadga eller ett
förslag till en dylik gällande rådets verksamhet som
förmyndarstyrelse. Måhända är den åsikt riktig, som antagit ett
sammanhang mellan rådets uppkomst och de tronföljds- och
förmyndarstyrelseavtal, vilka under förra delen av 1280-talet kommo
till stånd. ÖOlaus Petri omtalar i sin krönika, att »riksens råd»
år 1281 lovat att efter Magnus’ död taga Birger till konung. På
mötet i Skeninge år 1284 har enligt flera källors uppgift konung
Magnus’ äldste son Birger valts till konung, den yngre sonen
Erik utsetts till hertig och Magnus’ broder Bengt till hertig av
Finland, varjämte i samband härmed säkerligen träffats
bestämmelser angående eventuell förmyndarstyrelse.
Under konung Magnus’ senare år är det naturligtvis rådets
medlemmar, som oftast möta vid hans sida. Vi träffa bland
dem rikets biskopar, åtskilliga andra höga prelater och ett
flertal världsliga personer, framför allt lagmän. Betecknande för
styrkan av konung Magnus’ utländska orientering, om vilken förut
vid flera tillfällen talats, är den omständigheten, att i rådet suttit
åtminstone trenne män av utländsk extraktion: tyskarna Henrik
von Gleichen och Werner von Brunkow samt den från danska
konungahuset nedstammande Svantepolk Knutsson.
Men konungen behövde stormännens understöd i
riksstyrelsen även i andra former. Det var ej längre nog för konungen
med underordnade, lokala tjänstemän i olika delar av landet, han
måste bredvid sig hava riksämbetsmän, vilka på ett mera
auktoritativt sätt kunde representera den kungliga myndigheten. En
riksämbetsman hade jarlen varit, men dennes uppgift hade helt
förändrats, sedan hertigen inträtt som bärare av densamma. En
riksämbetsman hade man också länge haft i kanslern, som hade
högsta uppsikten över det kungliga kansliet. Under Magnus
Ladulås’ tid framträdde emellertid därjämte drotsen och marsken
— den senare hade dock visat sig redan under konung Valdemars
regering — såsom konungens närmaste medhjälpare i regeringsar-
132
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
