Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Politisk historia - 2. Folkungatiden 1250-1363 - Magnus Eriksson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MAGNUS ERIKSSON
regeringens auktoritet och regeringskraft varit ringa nog. Vi äga
från 1320-talets början ett intressant uttalande av den påvlige
uppbördsmannen Nikolaus Sigvasti rörande den politiska
situationen i Sverige. Förödande krig, heter det här, hade rasat under
flera år och hade ännu ej alldeles upphört, konungen vore ett
barn, och de höga herrarna, vilka med stora skaror drogo genom
landet, voro de, som regerade, varav följde en synnerlig vacklan
i rikets styrelse. Rättsosäkerheten i Sverige vore också så stor,
tillägges det, att särskilda åtgärder borde vidtagas för de påvliga
skattepenningarnas obehindrade transport genom landet.
I stort sett ha väl dock dessa mindre fördelaktiga sidor
framträtt skarpast under förmyndarregeringens första kritiska år. Efter
regeringens är 1322 skedda konsolidering har dess politik
otvivelaktigt utmärkts av betydande förtjänster. Med nit och
framgång har förmyndarstyrelsen bevakat Sveriges nationella intressen
i olika riktningar och har vid flera tillfällen lagt i dagen en
oväntat klar blick för utvecklingens krav.
På utrikespolitikens fält spelade förhållandet till de livligt
intrigerande och politiserande hertiginnan Ingeborg och Knut
Porse länge en bestämmande roll. Hertiginnan Ingeborg och
hennes gunstling voro fast beslutna att med användande av alla medel
öka sin makt och sitt inflytande även med direkt intrång på de
nordiska grannländernas områden. Utgångspunkt för deras aktion
blev den nu inträdande situationen i Danmark. Konung Kristoffer
hade under år 1320 funnit lämpligt att i de högtidligaste former
bekräfta det tidigare ingångna förbundet med de svenska
hertiginnorna och därigenom betygat sin allvarliga strävan att skapa
ro och fred vid rikets nordliga gräns. Han återupptog därefter
sin broders aktiva politik i Tyskland, där förhållandena just då
syntes gynnsamma för en dansk inblandning. Han uppkallade
emellertid härvid emot sig en energisk och farlig fiende, den
kraftige och statskloke Henrik Lejonet av Mecklenburg. Denne fick
snart känning med de ärelystna aspirationer, som hade sin
hemvist i det hertigliga residenset i Varberg, och dröjde ej att söka
en välkommen bundsförvant i Danmarks rygg. På sommaren 1321
avslöts på Bohus’ slott ett fördrag mellan hertiginnan Ingeborg
å hennes sons, konung Magnus’, vägnar å ena sidan och furst
185
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
