Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Politisk historia - 2. Folkungatiden 1250-1363 - Magnus Eriksson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MAGNUS ERIKSSON
landet till Danmark och speciellt de skånska landskapens
ställning.
Vi känna från det föregående, hurusom konung Kristoffer år
1329 lyckades återvinna sin danska krona. Framgången blev
honom emellertid dyrköpt. Hans halvbroder, greve Johan av
Holstein, och dennes kusin, den ryktbare greve Gerhard av Holstein,
stodo såsom Danmarks verkliga härskare och delade riket
sinsemellan. Danmarks gamla rike syntes hava upphört att existera
och övergått i tyska furstars händer. Skåne och Själland lydde
under greve Johan, det övriga Danmark under greve Gerhard.
Konung Kristoffer var en »konung utan land».
Med vrede och sorg bevittnade det danska folket sitt lands
förnedring. Hatet mot de utländska förtryckarna slog snart ut i
full låga. I Skåne reste sig befolkningen till öppet motstånd —
måhända ha de holsteinska furstarnas fiender lybeckarna ej stått
denna rörelse främmande — och gick hänsynslöst fram mot de
holsteinska besättningarna. Som man icke ansåg sig med egna
krafter kunna slutgiltigt genomföra landets befrielse, beslöt man
att vända sig till konung Magnus med bön om hjälp. En skånsk
beskickning med ärkebiskop Karl av Lund i spetsen infann sig
på försommaren 1332 hos konung Magnus i Kalmar med
anhållan, att han av medlidande med deras betryckta och
övergivna belägenhet måtte befria dem ur »tyrannernas händer och
taga dem under sitt skydd och värn såsom deras framtida rätte
furste och herre».
Skåningarnas anhållan har säkerligen icke träffat konung
Magnus oförberedd. Det har ovan omtalats, hurusom närmanden
mellan Skåne och Sverige synas kunna spåras vid ett par tillfällen
under de föregående decennierna, och att den svenska
förmyndarregeringen under sina sista år förmodligen icke stått alldeles
intresselös gent emot den egendomliga utvecklingen i Danmark.
Vi böra därför utan tvivel antaga, att den officiella hänvändelsen
till Sverige på försommaren 1332 föregåtts av åtskilliga privata
förhandlingar, genom vilka den reella överensstämmelsen mellan
skånska och svenska önskningar blivit åvägabragt. Vilken roll
Sverige vid dessa tidigare förhandlingar spelat, låter sig dock
numera icke konstateras. Man vore ju frestad att misstänka, att de
195
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
