Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Politisk historia - 2. Folkungatiden 1250-1363 - Magnus Eriksson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MAGNUS ERIKSSON
kröningshandlingen. Tyvärr känna vi dock icke, varom
överläggningarna i detalj rört sig. De båda krönikor, vilka omtala den
livländske biskopens deltagande i kröningsceremonierna, förmäla
endast, att han anlänt till Sverige i sin kyrkas ärenden. Något resultat
av underhandlingarna avhöres icke, vare sig detta berott på svensk
försiktighet eller förhållandenas utveckling inom Estland—Livland.
Året 1337 synes konung Magnus till stor del hava ägnat åt
sitt norska rikes angelägenheter. Stämningen i Norge hade redan
vid flera tillfällen visat sig ogynnsam gent emot konungen, vilken
väl befunnits alltför mycket försumma Norges regeringsintressen.
Utan tvivel har Magnus nu förstått att för tillfället dämpa
missnöjet och åstadkomma en uppgörelse med landets ledande män.
Alltifrån sensommaren 1337 till våren 1338 tyckes såväl Magnus
som drottningen hava stadigvarande uppehållit sig i Norge.
Snart mulnade det emellertid på den storpolitiska horisonten.
Konung Kristoffer i Danmark hade efterlämnat tvenne söner,
Otto och Valdemar. Av dessa hade Otto redan tidigt gjort ett
försök att sätta sig i besittning av sitt fädernerike, men i grund
misslyckats och inspärrats i fängelse. På sommaren 1338 trädde
brodern Valdemar fram; han vistades då i Tyskland. Tillfället var
ingalunda illa valt, ty i Danmark längtade man efter landets befrielse
från de utländska förtryckarna och i de tyska hansestäderna
klagades över oron och osäkerheten i de danska farvattnen. Från alla
håll samlade man sig om den unge konungasonen, vilken också
med stor klokhet och omsorg beredde sig till det avgörande slaget.
Från svensk synpunkt måste dessa händelser beteckna ett
allvarligt hot. En ny nationell konung i Danmark skulle
säkerligen icke respektera den rikets sönderdelning, vilken lämnat det
skånska landskapet i Sveriges händer. Om Valdemars avsikter på
denna punkt blevo också snart inga tvivel övriga. I maj och juni
månader 1338 utfärdade han privilegier för tyska städer med
hänsyn till deras handelsverksamhet i Skåne, sålunda direkt antydande
sina anspråk på det danska riket i hela dess gamla utsträckning.
Sverige stod tydligen nu inför utsikten att nödgas upptaga en
kamp för besittningen av de landsdelar, vilkas förvärv kostat så
stora uppoffringar.
205
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
