Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Politisk historia - 2. Folkungatiden 1250-1363 - Magnus Eriksson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FOLKUNGATIDEN
Man tycker sig finna, hurusom konung Magnus skyndade att
raskt möta den annalkande faran. På hösten 1338 infann han sig
i Skåne och tog där sitt huvudsakliga uppehåll för en längre tid
framåt. Måhända har man, såsom det blivit antaget, att redan i
de privilegieutfästelser, som Magnus vid detta tillfälle gav tyska
köpmän i Skåne, se åtgärder av speciell politisk syftning. Av
dylik karaktär var i varje fall den särskilda hänvändelse till påven,
som nu tycks — dock måhända efter tidigare försök i samma
riktning — hava ägt rum. Ett påvebrev av den 23 januari 1339
ger oss upplysningar härom. Magnus lät först till påven
inberätta, att Skånes befolkning hyllat honom såsom konung och
herre, och att han av medkänsla med dess nödställda belägenhet
för en större penningsumma tillhandlat sig landet. Han
framställde därefter det yrkandet, att då Skåne vore »dörr och lås» för
hans rike, den Helige fadern måtte bekräfta honom i hans
besittning av detsamma, härtill även fogande den önskan, att honom
måtte medgivas rätt att förvärva ytterligare delar av Danmarks
rike, om så vore möjligt. Konung Magnus’ avsikt var sålunda att
för sin skånska erövring förvärva tidens högsta internationella
auktoritets sanktion.
Konung Magnus’ strävanden kröntes till en början av föga
framgång. Det nyssnämnda påvebrevet utvisar, att påven ställt
sig hövligt, men kallt avvisande till hans begäran, åberopande
den gamla rättsgrundsatsen: »Audiatur et altera pars». Öroligheter
inom egna landamären kommo nu också hindrande emellan. En
skånsk storman Johan Offesson, innehavare av Lindholmens slott,
gjorde uppror mot konungen och bragtes först på hösten 1339
till underkastelse. I Norge kom missnöjet med konungen åter till
utbrott, och Magnus måste gent emot sina beslutsamma
motståndare beträda eftergifternas väg. Till råga på allt hotade vid
ryska gränsen ett nytt krig, vilket måste avvärjas genom särskilda
fredsförhandlingar (1339). I sanning en föga avundsvärd situation
för den nordiske unionskonungen, vilken sålunda såg sig på alla
sidor omvärvd av svårigheter, både yttre och inre!
Under tiden gjorde Valdemar snabba framsteg. Året 1339
bragte honom erkännande från allt flera håll, och natten mellan
den 1 och 2 april 1340 föll hans främste fiende, Gert den Store,
206
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
