Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Politisk historia - 2. Folkungatiden 1250-1363 - Magnus Eriksson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MAGNUS ERIKSSON
för Nils Ebbessons hämnande svärd. Valdemar gick härefter över
till Danmark, hyllades på Viborgs landsting midsommardagen
1340 och begynte sitt outtröttliga arbete på samlandet av rikets
splittrade delar. Faran närmade sig tydligen Skånes kuster. Vart
Valdemar ytterst syftade, kunde ej gärna vara fördolt för någon.
Redan innan han lämnade Tyskland, hade han i maj 1340 ånyo
tagit befattning med hansestädernas privilegier i Skåne — vilket för
visso icke hindrade honom att samtidigt till greve Johan av
Holstein giva ett erkännande av dennes transaktion rörande Skåne!
Ominös syntes även vara den begynnande förbindelsen mellan
Valdemar och Magnus’ opålitlige och ärelystne svåger Albrekt av
Mecklenburg, vilken i den nordiska politiken fann ett tacksamt
fält för sitt skrupelfria ränkspel.
Konung Magnus lät sig dock icke förskräckas, utan fullföljde
energiskt sina strävanden. Vid midsommartid 1340 ernådde han
en ny trohetsed av Skånes invånare, varjämte han samtidigt
bekräftade landets privilegier. Liksom i känsla av vilken fara som
hotade från svågern Albrekts av Mecklenburg sida, tillgrep han
särskilda åtgärder för att binda denne vid den svenska politiken.
Inbetalningen av systerns hemgift sattes sålunda i gång, och trots
sina utan allt tvivel synnerligen bristfälliga ekonomiska tillgångar
beviljade Magnus Albrekt ett årligt anslag av 200 mark silver.
Måhända har man också att i detta sammanhang observera
konung Magnus’ speciella privilegiebrev för den mecklenburgska
staden Rostock, enär enligt uttrycklig uppgift brevet tillkommit
på Albrekts och hans gemåls därom gjorda anhållan.
Det blev också snart tydligt, att Valdemar icke ännu kände
sig äga krafter nog att rycka Skåne ur Magnus Erikssons händer.
Visserligen lyckades Valdemar i november 1340 avvinna den
opålitlige Albrekt av Mecklenburg en förbindelse att bistå honom
mot hans fiender, en förbindelse som ju indirekt kunde synas
användbar även mot Sverige. Dock var Valdemar säkerligen vid
denna tidpunkt besluten att för tillfället falla undan för Magnus
och beträda underhandlingens väg. Från slutet av år 1340
föreligger en urkund, innehållande en direkt sanktionering från konung
Valdemars sida av den år 1332 skedda transaktionen rörande
Skåne. Och den 3 januari 1341 bragtes i Hälsingborg en vitt-
207
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
