Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Politisk historia - 2. Folkungatiden 1250-1363 - Magnus Eriksson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MAGNUS ERIKSSON
av år 1343 betecknar också från flera synpunkter den första länken
i de många skandinaviska broderskapsförklaringar, av vilka
Nordens senare medeltidshistoria är uppfylld.
Det var ett lysande förvärv, som konung Magnus berett sitt
fädernerike. Framgångens sötma var dock icke oblandad. I Norge
hade missnöjet med Magnus’ styrelse åter tagit fart, och planer på
unionens upplösning hade dykt upp på ledande håll. För vinnande
av de norska stormännens medverkan i de handelspolitiska
uppgörelserna med Hansan måste då konung Magnus bekväma sig till
en betydande och säkerligen smärtsam eftergift för de norska
önskningarna. Den 15 augusti 1343 träffades i Varberg en
överenskommelse, enligt vilken konung Magnus insatte sin yngre son
Håkan såsom konung över Norge, dock med bibehållande av
regentskapet under sonens omyndighetstid. En förutsättning för
denna anordning var emellertid, att Magnus’ äldste son, Erik,
utsågs till sin faders efterträdare i Sverige. De officiella besluten
härom kommo också snart till stånd. En urkund av den 18
november 1343 innehåller en förbindelse av det svenska och skånska
prästerskapet att för framtiden med all makt uppehålla föreningen
mellan Sverige och Skåne och för regeringens stabiliserande i
enlighet med konung Magnus’ önskningar på behörig ort och i
överensstämmelse med lagens föreskrifter välja Magnus’ äldste
son Erik till Sveriges konung med inträde i maktutövningen efter
faderns död. Själva konungavalet ägde rum ett år senare, den 6
december 1344, utan tvivel på den gamla platsen för konungaval,
Mora stenar.
Det skickelsedigra året 1343 hade sysselsatt den svenska
utrikespolitiken även i öster. Vi hava i det föregående berört de
förbindelser mellan Sverige och Estland, vilka vid 1330-talets mitt
tämligen oväntat låtit sig skönjas. Under år 1343 visa sig dessa
förbindelser åter livaktiga. I april månad 1343 hade i Estland
utbrutit ett massuppror av den estniska befolkningen, och från
upprorsmännen hade avgått bud till den svenske befälhavaren i
Finland med erbjudande av underkastelse under Sverige. Den
svenska ledningen i Finland accepterade genast anbudet, och en
svensk flotta avgick till Estland. De hotade danska vasallerna
och staden Reval handlade emellertid med ännu större snabbhet.
213
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
