Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Politisk historia - 2. Folkungatiden 1250-1363 - Magnus Eriksson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MAGNUS ERIKSSON
tidigare av honom själv eller hans företrädare givna privilegier
och friheter. Det torde ligga närmast till hands att antaga, att
härmed åsyftats privilegier av alla slag, sålunda även de av de
båda frälsestånden innehavda. Avsikten med detta
uppseendeväckande steg torde hava varit att skaffa konungen fria händer
vid de gamla privilegiebestämmelsernas revidering och
omarbetning. Den kungliga offensiven synes emellertid i huvudsak hava
blivit verkningslös. Visserligen äga vi bevarad från år 1341 en
uppteckning av de gods inom ärkestiftet, vilka sedan konung
Birger Magnussons kröning kommit under kyrkan: måhända kan
denna uppteckning förmodas sammanhänga med en konungens
strävan att förhindra det andliga frälsets alltför starka växt? Men
redan följande år, 1342, möta vi ett uttryckligt erkännande av
konung Magnus, att nämnda nyförvärvade kyrkogods i
ärkestiftet skulle åtnjuta full och obegränsad skattefrihet! För kloster
och prebenden liksom för enskilda fortsatte därjämte
privilegieutfästelserna i sedan gammalt gängse former.
Den senare historiska traditionen har även funnit konung
Magnus’ regering just från denna tidpunkt begynna sin sorgliga
gång mot det slutliga fördärvet. I Visbyminoriternas annaler läses
under år 1344 i samband med notisen om Eriks val till konung
de talande orden: »Sedan uppstod stor söndring i Sveriges rike».
Om orsakerna till denna söndring giva oss också ett flertal krönikor
besked, såsom rimkrönikan, Olaus Petris och Ericus Olais krönikor.
Uttrycksfullast är den sistnämnda krönikan. Till en början, heter
det här, regerade konung Magnus med lycka och framgång efter
gamla och erfarna rådgivares råd, men sedermera vände han sin
håg till nöjen och njutningar, stötte bort sina förtjänta
medhjälpare och slöt sig till unga vällustingar, med vilka han levde i
sus och dus. Ja, det antydes också, att konungen, föraktande alla
moraliska hänsyn, överlämnat sig åt de avskyvärdaste onaturliga
laster. För krönikeförfattaren ligger det därefter nära till hands
att referera en åsikt, som kommit till hans kännedom — den
möter ävenså i rimkrönikan, som väl på denna punkt liksom
eljest varit en av Ericus Olais huvudkällor — nämligen att valet
av Magnus’ söner till konungar framkallats just av de ledande
stormännens ovilja över konungens skamliga levnadssätt.
215
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
