Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Politisk historia - 2. Folkungatiden 1250-1363 - Magnus Eriksson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FOLKUNGATIDEN
Det är icke lätt att med säkerhet avgöra, huruvida
nyssnämnda påståenden förtjäna någon större tilltro. Utan allt tvivel
gå de i huvudsak tillbaka på tvenne källor av alldeles speciell art:
en samtida smädeskrift mot konung Magnus och — den heliga
Birgittas uppenbarelser! Vad den förra källan beträffar, är den
hållen i en mot konung Magnus synnerligen fientlig och hätsk ton,
och dess uppgifter kunna ingalunda utan vidare godtagas.
Detsamma gäller utan tvivel i det väsentliga Birgittas uppenbarelser:
Birgitta råkade tämligen tidigt — varom närmare nedan — i
spänt förhållande till konung Magnus och förföljde honom med
sina förebråelser och olycksprofetior. I föreliggande fall synes
emellertid en viss kärna av sanning i de lämnade meddelandena
kunna konstateras. En bevarad framställning från Birgitta till
konung Magnus och drottning Blanka redan från 1340-talets första
år, då någon brytning mellan sierskan och konungaparet
veterligen ännu icke inträtt, ger tydligen vid handen, att konung
Magnus’ liv i sedligt avseende lämnat rum för skarpa anmärkningar.
Då Magnus och Blanka vid sagda tidpunkt avlagt kyskhetslöfte
till varandra, lät nämligen Birgitta förklara, att ifrågavarande
åtgärd vore av ondo även av det skälet, att konungen »samtyckte
till renhetslöfte till följd av het brånad och olovlig kärlek och
sinnets flyktighet och ostadighet». Det bör dessutom också
anmärkas, att det konung Magnus i något senare svensk tradition
— låt vara eventuellt stammande från Magnus-fientligt håll —
tilldelade öknamnet »Smek» synes peka i samma riktning.
Lämnar man emellertid de moraliska synpunkterna å sido,
måste man erkänna, att konung Magnus’ regeringsverksamhet
under mitten och slutet av 1340-talet — detta gäller även för
Norges vidkommande — ingalunda ger intrycket av att tillhöra
en begynnande dekadansperiod. På ett rådsmöte i Tälje på
sommaren 1344 utfärdade konungen, närmast till invånarna i
Strängnäs’ stift, en förordning rörande ränta och skuld. I december
månad samma år kommo de ryktbara Uppsalastadgorna med ett
mångskiftande innehåll. Med anledning av konungens förestående
resa till Norge tillsattes en interimsstyrelse, bestående av konungens
»officialis generalis» Johan Kristineson samt trenne konungens råd
i varje lagsaga, vilken interimsstyrelse hade att i viktigare fall
216
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
