Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Politisk historia - 2. Folkungatiden 1250-1363 - Magnus Eriksson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MAGNUS ERIKSSON
Den prägel av »korståg», som konung Magnus strävat att
giva sitt ryska krigsföretag, blev just vid denna tidpunkt med
särskild styrka fastslagen. Den 14 mars 1351 pålade påven en
fyraårig tionde av alla andliga inkomster i Sverige och Norge,
men medgav på konung Magnus’ genom särskilda sändebud
framställda begäran, att hälften av denna tionde skulle
överlämnas till den svenske konungen såsom bidrag till kostnaden
för det ryska krigets förande. Samma dag utgick också en
påvlig befallning, likaså på konung Magnus’ anhållan, till
ärkebiskoparna och biskoparna i de tre nordiska länderna att predika
korståg mot de kätterska ryssarna, vilka angripit de nyomvända
ingrerna och karelerna. Slutligen trädde påven på ett ännu mer
uppseendeväckande sätt i bräschen för konung Magnus’ sak. En
till Sverige på hösten 1350 anländ påvlig skatteuppbördsman,
Johannes Guilaberti, ingick å påvens vägnar med konung
Magnus en högst omfattande lånetransaktion. Den 19 mars 1351
uppsattes i Jönköpings franciskanerkloster ett ryktbart och för
framtiden betydelsefullt dokument. Drottning Blanka och ett
flertal framstående män, däribland den svenske drotsen Nils
Turesson (Bielke), den norske drotsen Orm Eysteinsson samt
biskopen av Linköping, träffade efter övervägande av rikenas
stora nödläge med den påvlige nuntien den överenskommelsen,
att de för den Heliga stolens räkning i Sverige hopsamlade
penningmedlen skulle mot borgen av urkundens beseglare såsom
lån anförtros konung Magnus att återbetalas i vissa bestämda
terminer. Ifrågavarande överenskommelse biträddes sedermera av
ärkebiskoparna av Lund och Uppsala, återstående svenska biskopar
samt naturligtvis även konung Magnus själv. Ganska betydande
penningsummor ställdes härigenom till konung Magnus’ förfogande.
De storartade förberedelserna ledde dock till föga resultat.
På våren 1351 riktade ryssarna ett angrepp emot Viborg och
förhärjade trakten däromkring. Någon motoffensiv från svensk
sida omtalas dock icke, utan fredsunderhandlingar torde hava
inletts. De ryska krönikornas utsagor synas giva oss anledning att
antaga, att ett fredsavtal samma år kommit till stånd.
Förmodligen har detta fredsavtal avslutats, såsom svensk-rysk sedvänja
var, på ett visst antal år, och de territoriella gränserna rikena
231
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
