Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Politisk historia - 2. Folkungatiden 1250-1363 - Magnus Eriksson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FOLKUNGATIDEN
emellan hava säkerligen genom detsamma lämnats i huvudsak
orubbade. Något hjärtligt förhällande mellan Sverige och dess
östra grannar har dock för visso icke härmed inträtt. Åtskilliga
omständigheter från de närmast följande åren antyda, att konung
Magnus’ sinne alltjämt upptogs av den kära tanken på ett
framgångsrikt bekämpande av de kätterska ryssarna. I juli 1353
föredrogs inför påven Innocentius VI konung Magnus’ anhäållan om
förnyat korstågspåbud, och år 1356 har samma påve på konung
Magnus’ begäran officiellt vidimerat avskrifter av de tidigare
utfärdade bullorna rörande korståg och spärrande av vapen- och
livsmedelstillförsel till ryssarna.
Då konung Magnus åter sett sig nödsakad att — och denna
gång i själva verket definitivt — avbryta kampen mot de otrogna
i öster, sammanhängde detta otvivelaktigt med uppkomsten av
nya tunga orosmoln på det politiska firmamentet. För konung
Magnus farligast tedde sig väl det moln, som hotade från
Danmark. Förhållandet mellan de båda nordiska makterna hade efter
Varbergsfreden (1343) ingalunda utvecklats utan slitningar.
Konung Magnus hade visserligen vid tillfälle visat sin goda vilja
att bevara en god grannsämja genom att lämna sin medling i
konung Valdemars kamp mot de holsteinska grevarna. Redan
från början förefanns emellertid en sällan helt dold motsättning
mellan konungarna Magnus’ och Valdemars politiska strävanden:
konung Valdemar släppte aldrig tanken på ett återförvärv av
det förlorade Skåne, konung Magnus kämpade ivrigt för att
befästa detta landskaps förening med Sverige! Till ett dramatiskt
uttryck kom denna motsättning under år 1347. Från såväl svensk
som dansk sida infunno sig sändebud hos påven i Avignon.
De svenska sändebuden framförde sin konungs begäran att
erhålla påvlig bekräftelse å Sveriges besittning av de skånska
landskapen. De danska sändebuden hava otvivelaktigt med all makt
motarbetat de svenska strävandena. Påven, som befann sig i en
obehaglig mellanställning, drog sig genom ett listigt påfund
ur klämman. Å konung Magnus’ anhållan antecknades ett
godkännande av densamma, men med tillägg av den betydelsefulla
reservationen: »för så vitt sådant skulle kunna ske utan hörande
232
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
