Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Politisk historia - 2. Folkungatiden 1250-1363 - Magnus Eriksson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MAGNUS ERIKSSON
av den andra parten». Under de följande åren har den
svensk-danska spänningen otvivelaktigt fortfarit att göra sig mer eller mindre
tydligt gällande. För någon tid avvändes måhända Valdemars
uppmärksamhet från de nordiska förhållandena genom hans egen
inblandning i nordtyska stridigheter. Men snart begynte åter
hans politik att målmedvetet nalkas den ingalunda förglömda
Skånefrågan. Konung Magnus’ opålitlige svåger, hertig Albrekt
av Mecklenburg, drogs under äår 1350 över på Danmarks sida.
Ett giftermål avtalades mellan hertig Albrekts äldste son Henrik
och Valdemars dotter Ingeborg. Hertig Albrekt förband sig
därjämte att söka förhjälpa Valdemar till återvinning av samtliga
de länder hans företrädare en gång innehaft och träffade ett
speciellt avtal angående en ifrägasatt kupp emot Hälsingborgs
slott. Allting tydde på, att Valdemar nu funnit tiden inne att
hänsynslöst sätta sina innersta planer i verket.
Att man i Sverige med oro följde denna händelsernas senaste
utveckling — i den mån den blev bekant — är tydligt. Då på
våren 1351 överenskommelsen om det påvliga lånet träffades,
fälldes uttryck, som tyckas utvisa, att man väntade det snara
utbrottet av ett nytt krig. För tillfället gled dock faran förbi.
Konung Valdemar såg sig inom kort invecklad i nya strider
med holsteinarna, och han måste dessutom upptaga en kamp
med hertigen av Slesvig samt den upproriska jutska adeln. Det
blev ingen tid övrig för de skånska erövringsprojekten. Konung
Magnus hade emellertid rustat sig att med kraft möta det
hotande angreppet. Han infann sig med en här i Skåne och höll
i Lund och Hälsingborg rådsmöten, säkerligen för situationens
dryftande. Man synes ha från både svenskt och danskt håll enat
sig om att tillgripa den i Varbergsfördraget stipulerade
skiljedomstolen, ty en pålitlig dansk krönika förtäljer, att år 1351
»sammankommo tre biskopar från Danmark och tre från Sverige
hos herr ärkebiskopen i Lund för bevarandet av freden mellan
de båda rikena». Till någon definitiv uppgörelse lyckades man
för visso icke komma. Under de närmast följande åren
omtalas i källorna upprepade förhandlingar mellan svenska och
danska delegerade liksom direkta överläggningar mellan
konungarna själva. Tyvärr äga vi icke möjlighet att urskilja underhand-
233
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
